Det är förundransvärt hur livet fortsätter och dagarna går, trots att man är för trött. Just nu är jag så trött, trött i kropp och själ. Jag antar att det hänger ihop med mycket jobb, som är ett sätt att tänka på annat och känna sig oerhört behövd kombinerat med mina studier som jag flera gånger tänkt tanken att pausa, men inte kommer för mig. Desto värre är jag ofta en person som slutför det jag påbörjat och därav finns inte tanken att pausa studierna. Följden av detta är att när jag väl är hemma sjunker jag fortfarande ihop i en pöl och orkar nätt och jämt hålla städat hemma.
Det är mycket som tagit paus i mitt liv under den här tiden, jag har till exempel inte varit till frisören på snart ett år, vilket slog mig härom dagen. Jag har inte haft samma lust att träffa människor- några få vänner har jag ändå värnat om att få träffa, men varje gång känner jag att jag blir frustrerad över att de inte kan vara eller ersätta den vän jag mist. Detta tankesätt är ju fruktansvärt orättvist mot de vänner som egentligen är så fina mot mig och bland de bästa jag har. Men tankarna går och jag antar att det är en del av sorgprocessen. Detta är definitivt den längsta skräcken i mitt liv.
Just nu längtar jag efter sommar som ger några veckors studieuppehåll och förhoppningsvis lite värme och ljus för att få chansen att återhämta mig lite.