Paus

Det är förundransvärt hur livet fortsätter och dagarna går, trots att man är för trött. Just nu är jag så trött, trött i kropp och själ. Jag antar att det hänger ihop med mycket jobb, som är ett sätt att tänka på annat och känna sig oerhört behövd kombinerat med mina studier som jag flera gånger tänkt tanken att pausa, men inte kommer för mig. Desto värre är jag ofta en person som slutför det jag påbörjat och därav finns inte tanken att pausa studierna. Följden av detta är att när jag väl är hemma sjunker jag fortfarande ihop i en pöl och orkar nätt och jämt hålla städat hemma.

Det är mycket som tagit paus i mitt liv under den här tiden, jag har till exempel inte varit till frisören på snart ett år, vilket slog mig härom dagen. Jag har inte haft samma lust att träffa människor- några få vänner har jag ändå värnat om att få träffa, men varje gång känner jag att jag blir frustrerad över att de inte kan vara eller ersätta den vän jag mist. Detta tankesätt är ju fruktansvärt orättvist mot de vänner som egentligen är så fina mot mig och bland de bästa jag har. Men tankarna går och jag antar att det är en del av sorgprocessen. Detta är definitivt den längsta skräcken i mitt liv.

Just nu längtar jag efter sommar som ger några veckors studieuppehåll och förhoppningsvis lite värme och ljus för att få chansen att återhämta mig lite.

Det gör mig evigt ont

Jag skrev om att hitta orden igen och stundvis är det som att jag åter funnit, medan de andra dagar inte finns några alls. Den här veckan har varit så tung. Min älskade vän skulle i tisdags ha fyllt 23 år men istället finns hon inte här på jorden med oss, vilket gör mig så ledsen. Jag känner hur hela jag fylls med sorg och saknad när någon säger hennes namn och jag förstår inte hur jag någonsin ska orka prata om henne utan att brista ut i gråt. Det finns inga ord som beskriver denna förlust och sorg.

Detta kommer aldrig att läka,det gör alldeles för ont.
Jag slås av saknad varje dag och du fattas mig så innerligt så att jag inte vet vart jag hör.

I mitt esse

Oftast är jag i mitt esse när jag gör något jag tycker om. Jag tycker om att vara kreativ på de flesta sätt, men främst när jag färgstänk på tights och tröja och får dra penseln över något nytt verk jag har hittat att ta mig an, bäst trivs jag då. Jag är också gärna kreativ när jag skriver, jag har alltid gillat att skriva målande vackra texter, men det var länge sen jag hade det i mig nu. Jag kommer på mig själv att gå runt och sakna den tiden när jag var kreativ i mitt skrivande. Den tiden som var innan. Kanske kommer det tillbaka till mig, de där orden som jag så ofta hade inom mig. De där orden som jag bara ville att alla skulle få läsa. De där orden som beskrev mig utan och innan.

Ibland känns det som att man tappar något av sig själv, utan att ha hunnit reflektera så har man skaffat sig något nytt som ersätter den där tiden. Det tafatta skrivandet som sker nu, sker nu endast på begäran av mig själv, för att jag ska kunna fortsätta skriva här och kunna gå tillbaka och läsa sen.

Idag har jag varit hemma hela dagen och jag konstaterar att jag gillar den jag blir när jag är hemma. Känner mig så rofylld och avslappnad. Det kan inte vara någon konst att bara studera. Vanligtvis driver jag på med heltidsstudier och jobbar minst 75%.


EmiliaSophia

Att minnas

Efter ett tungt föregående år med obegränsad sorg, mental utmattning och hjärtskärande dagar. Med det nya året välkommet önskar jag att kunna nå någon acceptans och någon form av lugn. Att jag ska återfå samma ödmjukhet igen känns onåbart, men åtminstone för att kunna ta mig vidare och minnas utan att slås av saknad (sakna kommer jag alltid att göra). Jag har inte funnit ord på flera månader, men nu. Nu tror jag att de har kommit till mig igen, äntligen. Jag har känt mig tom och saknat förmåga att uttrycka mig såväl som i tal och vid skrift. När någon frågat hur jag känt mig har jag vant svarat att det känns bra, inte för att jag inte velat vara ärlig, utan för att det inte överhuvudtaget funnits några ord som beskrivit det jag känt.

En aning om verkligheten har varit pågående medan jag i en dimma försökt fortsätta jobba, klara av studier, de som är mig nära och andas. Kroppen måste vara fantastisk även om tillvaron är ständigt gråtfärdig, som helt automatiskt går på någon slags autopilot och låter mig slippa alla måsten. Jag har fått tid att sörja, minnas och gråta och drygt 6 månader senare känner jag att jag kanske kan väntas tillbaka i verkligheten och att kroppen återigen låtit mig få delaktighet i större avsnitt av livet igen. Med anledning av detta har jag bestämt mig för att återuppta skrivandet igen, eftersom att det är en stor del av mig sen många, många år tillbaka. Jag känner mig välkommen tillbaka.

Ett försök till sorgens ord..

Jag ställer mig frågan om jag någonsin kommer att komma tillbaka in hit med samma glädje och inspiration eller om skrivandet är en del av mig som försvunnit i samma stund. Det är som att dag efter dag vandra rakt in i en vägg och upptäcka att det finns ett tomrum som aldrig kommer att kunna återfyllas. Den där väggen påminner mig varje morgon om att benen inte orkade bära mig, att lungorna inte gick att fylla med luft, att händerna fumlade efter något som var ofattbart att greppa. Att hjärnan totalt stängt av och stängt in sig i chock. Den dagen min fina vän försvann ifrån jordelivet.

Ett samtal som gjorde att mina ben inte längre kunde bära mig, ett samtal som vände upp och ned på hela min värld. I samma stund som jag tog emot samtalet visste jag att jag aldrig skulle hämta mig igen till samma tillstånd. Jag har varit med om mycket, men trots allt så har alltid jag varit ödmjuk och så godhjärtad som bara någon som aldrig känt ondska kan vara. Som person har jag ändrats mycket sen den här dagen. Att jag minns samtalet, hur benen gav vika och hur hjärtat stannade. Min bästa, närmaste vän finns inte längre bredvid mig på jorden.

Som vänner delade vi mycket och har tillsammans vågat de flesta äventyr som mött oss. En vänskap som alltid funnits som en hjälpande hand och då vi inte behövt den handen har vi skrattat oss dubbelvikta. Det är tryggt att alltid ha någon som står upp, som aldrig vill någon illa, som skrattar med hela kroppen, som alltid är så klok, trevlig och godhjärtad. Det var så tryggt att alltid kunna mötas upp för fika, middag eller ett glas vin. Det var tryggt att ha en så god vän oavsett de stormar runt omkring. Så mycket har vi delat, arbetet, utbildning och mycket fritid. Paniken och sorgen är så intensiv vissa stunder och de stunder jag lyckas sova krigar jag fortfarande med drömmar av diverse slag. På dagarna går jag nästintill per automatik och intalar mig att varje sak jag gör är för min vän. För att hon hade velat det. Med den sorg jag bär blir mycket annat plötsligt väldigt klart. Att jag nu förlorat en av mina närmaste vänner, och det gör mig så ont. Varje dag kommer jag få leva med ett ont hjärta. En saknad som bara kan uppdagas genom att mista en god vän. 


Ni kan aldrig ana hur många gånger jag klivit in här för att sen vända för att orden sitter fast inom mig, trots ett behov av att skriva av mig funnits sedan det hände. Jag har inte haft styrka att kunna uttrycka mig kring henne. Det är så personligt och så nära mig att jag inte velat erkänna eller medge hur situationen är.

Att handskas med sorg, är något av det svåraste jag upplevt och jag befinner mig mitt i en sorgprocess där vissa stunder griper tag i mig så påtagligt att jag sett botten flera gånger om. I andra stunder grips jag av sådan fruktansvärd förmåga av att inse hur stunden faktiskt är, vilket får mig att gråta kopiösa mängder av tårar. Som om dom aldrig tar slut. Och det gör dom nog aldrig heller -den här oändliga saknaden som jag möts av flera stunder varje dag, gör mig så hopplös. Jag vill ringa, jag vill prata, jag vill skicka iväg ett sms för att kolla att allt är bra, bestämma middag på lördag. Precis som förut.

Att vara mitt i sorgen påverkar mig mycket samtidigt som jag försöker acceptera att jag kommer att vara i sorg länge, länge, länge. Det är svårt och det kommer att ta tid, oavsett hur lång tid, så kommer det alltid att finnas ärr.

Som en dagbok

Den här sommaren bara rusar förbi och jag blir nästan lyrisk över att vilja stanna tiden. Jag trivs i kläderna när jag jobbar och kan komma hem och göra vad som faller mig in. Försöker verkligen njuta av varje sekund som är kvar av sommaren, njuta fullt ut. Jag har dock ett jobb som gör att jag är ganska trött när jag kommer in på gården här hemma. Oftast lyssnar jag på kroppen och gör något stillsamt medan jag ibland försöker hålla mig vaken för att träffa vänner. Just denna vecka är det hamnfestival i stan vilket gör att många vänder hemåt för att träffas och umgås i glada vänners lag. Detta är jättetrevligt och eftersom att vi bor centralt kan vi inte undgå den glada festen som pågår. Jag har hunnit med två middagar nere i hamnen med fullkomligt briljerande mat. Har under andra år inte uppskattat maten speciellt då den känts uppvärmd och inte alls tillagad med kärlek. I år var däremot maten helt grym. Perfekt kött, goda tillbehör och grym service. Bara plus hittills, dock när vädret visade sig från sin bättre sida ikväll, var det aningens svårt att få ett bra bord. Vi lyckades få ett bord precis vid vattnet trots mycket folk och det är alltid trevligt att möta upp gamla vänner under den här vecka, för det är precis det som den här veckan representerar för många. Jag hoppas åtminstone på en hamnmiddag till innan veckan är slut!

Nu ska jag slå ihop datorn och samla sömn inför morgondagen. Jag säger det igen, jag älskar mitt jobb, men det är krävande och kommer så vara. Lärorikt, nyttigt, intressant och fullkomligt underbart. Alla framsteg gläds jag så åt. Sov så gott!

Återhämtningsfas

Efter en intensiv period hamnar jag i någon slags återhämtningsfas, som ofta innebär paus från allt jag inte nödvändigtvis behöver göra. Jag struntar i att träna på morgnarna när jag inte känner för det, jag sätter mig och läser när andan faller på, trots att jag borde dammsuga eller damma någonstans. Jag hoppar över att skriva här, dels för att det inte är nödvändigt men dels också för att jag oftast är helt tom på inspiration efter en intensiv period. Kropp och själ behöver få återhämtning, och detta gör jag bäst genom att vila från mycket. Idag känner jag mig som om jag precis "vaknat" ur denna vila. Naturligtvis har jag jobbat och gjort mycket annat. Men när jag känner suget efter att skriva igen, då vet jag att jag är lugn, sansad och vaken för det som ska komma. Det har gått en och en halv månad sen jag skrev sist, jag var mitt inne i sista rycket för terminen och jobbade heltid samtidigt. Direkt efter terminens slut, vilket sköljde över mig som en enorm lättnad åkte vi till Samos för att ha semester i solen en hel vecka. Detta gjorde susen och jag gjorde inte mycket annat än att läsa böcker, yoga eller annan träning varje dag, blunda på stranden, gå långa promenader och äta goda middagar (jag älskar det grekiska köket!) Hemma igen började jag jobba igen och sen dess har jag haft härliga veckor på jobbet, som dessutom är världens bästa jobb. Det har varit ljuvligt att få komma hem från jobbet och pyssla med det jag verkligen håller varmt om. Mina möbler börjar ta form (och färg), jag pysslar om mina blommor, håller fint hemma på ett helt annat sätt än under terminerna. Jag promenerar mycket och länge när andan faller på, prioriterar goda och bra måltider, vilka annars bara brukar bestå av bra och enkla.. Som ni hör så kom sommaren precis i rätt tid och än, så har jag åtminstone halva sommaren kvar innan termin tre startar. Ikväll ska jag möta upp en god vän för middag på en uteservering. Längtar så efter att skvallra lite! När man blivit vuxen faller det sig inte lika naturligt att regelbundet skvallra så fort något har hänt, i skolan var det lite enklare! Ha ha, men det är väl tur att man blir äldre! Vi får se hur länge tanterna orkar ikväll! :-)

Sista rycket

Jag är så grymt trött nu. Det spelar ingen roll om det är kväll, morgon eller mitt på dagen. Jag är helt slut i skrivande stund och har varit i ett par veckor nu. Jag måste säga att terminsslutet som ligger om 1,5 vecka lockar och att jag verkligen verkligen verkligen behöver ett långt sommaruppehåll från studierna, grekisk värme i en vecka och sen att få komma hem från jobbet resten av sommaren och vara helt fri till att göra vad som helst jag känner för. Jag behöver det för att orka med hösten. Som läget är nu försöker jag samla på mig så mycket sömn jag kan, beta av så mycket i skolan som jag kan efter jobbet och samtidigt försöka unna mig småsaker som gör att jag orkar i mål.

Kram

Gläds åt slutresultatet

Hej vänner! Under helgen har mitt skåp blivit helt klart. Resultatet blev en fantastisk sovrumsmöbel som kommer fungera som linneskåp. Slutresultatet blev så bra och jag gläds så över att ha färdigställt en möbel, det ger mycket känsla och sätter så fin prägel på hemmet. Målet är att kasta ut allt ikea-krams, vilket vi inte alls har så mycket kvar av nu för tiden, tack och lov. :-) Jag är alltid lite kluven när jag avslutat ett projekt, det känns tomt och kliar lite i fingrarna efter att sätta igång något nytt. Samtidigt är det skönt att kunna plocka bort färgburkar, sandpapper och penslar och bo som vanligt. Drömmen är att i framtiden kunna ha ett helt rum som ateljé, där det aldrig behöver plockas bort och där jag kan måla när helst lusten faller på. Med stora fönster som ger bra ljus, färgburkar i olika nyanser och plastat golv. Tänk vilken idyll! Jag får övertala Simon om att vi nog behöver flytta till en fyra istället för en trea som vi tidigare tänkt.

I övrigt har helgen bjudit på ett par riktigt goa långpromenader. Solen har värmt och jag har känt mig så pigg igen, äntligen. Vi har hunnit med fika med våra vänner och lite stros i affärer. Idag promenerade jag tillsammans med Jennie i två timmar och sen har jag fixat här hemma. Ikväll har vi haft middagsgäster. Simons syster och sambo har ätit middag och premiärdruckit kaffe med oss från vår nya Tassimo. Trevligt med middagsgäster, gott kaffe och massa längtan till Samos om några veckor! Det ska bli så skönt, trevligt och underbart med semester direkt efter terminsslutet! Nu ska jag samla på mig lite sömn, för denna vecka väntar m a s s o r av studier, jobb och i morgon startar vi veckan med hotellfrukost på Clarion med vänner, gilla!

Nedan kan ni skåda slutresultatet av skåpet! Kramar

Målarterapi

Ikväll är jag hockeyänka, då mannen är på hockeykväll med vänner. Själv njuter jag av ensamheten och tystheten. Har blivit så ljudkänslig sista tiden, så det är verkligen skönt när det är helt tyst omkring. Kan ha att göra med mitt jobb, då jag vistas med höga ljudnivåer ofta. Ikväll efter middagen har jag ägnat mig åt att måla. Det projekt som har blivit lagt åt sidan ett tag pga studier och jobb har jag återupptagit och snart är mitt vackra skåp klart. Nu fattas endast en strykning på underredet samt en av luckorna. Längtar så tills jag får möblera! Jag trivs när jag målar, det fungerar lite som terapi. Det har varit tuffa veckor, så jag ska nog ta vara på helgen så mycket jag kan. Åtminstone sova långa nätter, vilket min kropp inte verkar bli mätt på. Känner mig tröttare än vanligt och hoppas att det har att göra med förkylningen som jag dragits med senaste veckorna. Snart vill jag vara tillbaka på gymmet, längtar så!

Kram

Helg och första maj!

Hej efter helg som fallit in mitt i veckan. De vanliga rutinerna rubbas en del men i ärlighetens namn har det inte gjort mig någonting. Snarare har det gjort mig gott då jag fått en extra ledig dag att återhämta mig på. Sist jag skrev kände jag mig piggare efter en veckas förkylning, för att sedan åka på världens bakslag och känna mig sämre. Jag har nog aldrig upplevt en förkylning så jobbig, hela kroppen har gjort ont och jag har haft hemsk huvudvärk. Nu är jag tack och lov på bättringsvägen efter närmare två veckors kurering, vilket innebär bra och regelbunden kost, mycket sömn under nätterna och även powernapar efter jobbet, vitaminer från frukt och sol och mycket soffläge. Jag har klarat av att jobba samtidigt, men verkligen med nöd och näppe.

Valborg har vi i alla fall firat i år, trots att jag inte alls orkade från början. Jobbade fyra timmar och sen sov jag i två timmar för att orka åka bort och äta middag hos svärföräldrarna. Den senare kvällen bjöd på varmt bad i badtunna med fler "hemvändare" och inte ens jag kunde tacka nej. Så med mössa och bikini höll jag förkylningen i schack och med varm dusch direkt efter svarade kroppen gott på. Så trots en sen kväll är jag mycket bättre idag, naturligtvis gjorde sovmorgonen sitt idag. Ikväll har jag till och med hunnit med ett par kilometer och massvis med surr tillsammans med min fina vän Sarah. Jag har längtat efter vårpromenaderna, men inte riktigt hunnit med det pga mycket studier under vårterminen samt den långdragna förkylningen. Men nu, fick jag snöra på mig mina freeruns och premiärgå vårens första långpromenad på bar asfalt! :-) Så gott!

Återblick och fredagsmys

Hej på er såhär i fredagsmyset. Jag har en vision om att skriva lite oftare här nu, för att kunna blicka tillbaka senare och minnas. Satt senast i morse och läste några inlägg från 2010 månaderna innan jag tog studenten, och Herregud vad mycket känslor jag hade då, roligt att läsa men jag undrar hur jag handskades med allt detta då. Jag var så lycklig, sorgsen, ivrig och nervös på samma gång, jag visste nog inte om jag skulle skratta eller gråta. Hur som, så minns jag det som en härlig tid, trots att det inte var så lätt jämt. Det var roligt att nå det man så länge drömt om, att springa ut med vit mössa och vara helt fri. Men när jag väl sprungit ut och blivit mött av familj så bara grät jag, av lättnad och av framtiden. Det var helt galet vad jag hade kämpat för att nå dit, och så en dag stod jag där! Nu så här drygt tre år efteråt känns det så avlägset och jag inser att jag börjar bli gammal.. Fy :-) Det måste väl ändå vara en av de största sakerna man går igenom i livet, tillsammans med att ta körkort, föda barn och gifta sig.

Nu ska jag snart krypa ned i sängen efter en kväll hemma i soffan. Har verkligen behövt och förtjänat denna lugna kväll med middag och fredagsmys. I morgon hoppas jag på sol, ett par långa promenader och vårpyssel på balkongen! :-) ...jo, jag har nog blivit gammal..

Morgonstudier innan helg

Igår slutade jag tidigt och hade den första studiefria eftermiddagen och kvällen på hela veckan. Jag tvärsomnade på soffan och sov över en timme på eftermiddagen och kände mig så utvilad när jag hade vaknat. Jag brukar vanligtvis aldrig kunna somna under dagen då jag ständigt håller på att pyssla med något, plockar här hemma eller pluggar. Men just igår behövde jag nog verkligen sova och samla några timmars sömn även på dagen. Prioritet den här veckan har varit att sova många timmar på nätterna, plugga nästan varje ledig timme innan och efter jobbet. Men att ha haft en förkylning i kroppen hela veckan är påfrestande, så det är inte konstigt att jag varit trött. Känner mig dock lite bättre, äntligen. Hoppas att helgen räcker för att bli helt frisk. Saknar att vara igång på gymmet.

Min studiefria kväll igår tillbringade vi tillsammans med goda vänner som kom hit och fikade. Jag bakade två kladdkakor, en till oss fyra igår och en att ta med till jobbet igår. Det är verkligen ren och skär lycka att baka med Kitchen Aid. Hoppas få tid för många tillfällen att baka i sommar! Vi surrade över kladdkaka med glass och kaffe i flera timmar, och tiden gick verkligen i rasande fart. Så trevligt att umgås och tanka lite energi samtidigt. Vi spekulerade lite i sommarplaner och har bestämt att åka ned och hälsa på dem när de har flyttat. Det ser jag fram emot! Samma helg ska vi dessutom på bröllop.

Denna morgon har jag unnat mig en lång frukost samtidigt som jag pluggat och skickat in några inlämningar. Terminens slut närmar sig snabbt och jag längtar så till att vara studiefri och bara jobba hela sommaren! Jobbar eftermiddag idag, så ska snart krypa ur tightsen och linnet och byta till något mer anständigt! Längtar till alla kottar på jobbet :-) Sen efter 16 tar jag helg! :-) En ledig helg väntar!

Högskola och heltidsjobb

Måste in och andas lite i ljuvliga igen, gillar att ha ett kontinuerligt skrivande här men som med allt, så är tiden boven. Tänk om dygnet hade några extra timmar, eller om veckan hade ett par extra dagar? Just nu sitter jag sen ett par timmar tillbaka med en av de sista uppgifterna mot högskolan innan sommaren. Efter en åtta timmars lång dag på jobbet, en förkylning i kroppen och allmän vårtrötthet känns det ganska motigt att sätta sig vid skrivbordet om kvällarna. På samma vis är det skönt också då jag verkligen kan se ett delmål nu. Två terminer har snart gått. Hujeda mig, var tar tiden vägen? Lyckligtvis känner jag mig lika gammal som för två terminer sedan.. Ålderskrisar redan vid tjugoett jag..

Har haft en ljuvlig helg och gårdagen var minst sagt ljuvlig med kaffe i solen tillsammans med goda vänner, så mysigt att ventilera och umgås med dom man håller nära. Nu ska jag fortsätta skriva en stund på uppgiften, sen ska jag göra tidig kväll! Dåligt läge att bli sjuk och vara hemma från jobbet, så ska försöka hålla mig på benen fram till helgen! Håll era tummar för mig! Stor kram