Jag ställer mig frågan om jag någonsin kommer att komma tillbaka in hit med samma glädje och inspiration eller om skrivandet är en del av mig som försvunnit i samma stund. Det är som att dag efter dag vandra rakt in i en vägg och upptäcka att det finns ett tomrum som aldrig kommer att kunna återfyllas. Den där väggen påminner mig varje morgon om att benen inte orkade bära mig, att lungorna inte gick att fylla med luft, att händerna fumlade efter något som var ofattbart att greppa. Att hjärnan totalt stängt av och stängt in sig i chock. Den dagen min fina vän försvann ifrån jordelivet.
Ett samtal som gjorde att mina ben inte längre kunde bära mig, ett samtal som vände upp och ned på hela min värld. I samma stund som jag tog emot samtalet visste jag att jag aldrig skulle hämta mig igen till samma tillstånd. Jag har varit med om mycket, men trots allt så har alltid jag varit ödmjuk och så godhjärtad som bara någon som aldrig känt ondska kan vara. Som person har jag ändrats mycket sen den här dagen. Att jag minns samtalet, hur benen gav vika och hur hjärtat stannade. Min bästa, närmaste vän finns inte längre bredvid mig på jorden.
Som vänner delade vi mycket och har tillsammans vågat de flesta äventyr som mött oss. En vänskap som alltid funnits som en hjälpande hand och då vi inte behövt den handen har vi skrattat oss dubbelvikta. Det är tryggt att alltid ha någon som står upp, som aldrig vill någon illa, som skrattar med hela kroppen, som alltid är så klok, trevlig och godhjärtad. Det var så tryggt att alltid kunna mötas upp för fika, middag eller ett glas vin. Det var tryggt att ha en så god vän oavsett de stormar runt omkring. Så mycket har vi delat, arbetet, utbildning och mycket fritid. Paniken och sorgen är så intensiv vissa stunder och de stunder jag lyckas sova krigar jag fortfarande med drömmar av diverse slag. På dagarna går jag nästintill per automatik och intalar mig att varje sak jag gör är för min vän. För att hon hade velat det. Med den sorg jag bär blir mycket annat plötsligt väldigt klart. Att jag nu förlorat en av mina närmaste vänner, och det gör mig så ont. Varje dag kommer jag få leva med ett ont hjärta. En saknad som bara kan uppdagas genom att mista en god vän.
Ni kan aldrig ana hur många gånger jag klivit in här för att sen vända för att orden sitter fast inom mig, trots ett behov av att skriva av mig funnits sedan det hände. Jag har inte haft styrka att kunna uttrycka mig kring henne. Det är så personligt och så nära mig att jag inte velat erkänna eller medge hur situationen är.
Att handskas med sorg, är något av det svåraste jag upplevt och jag befinner mig mitt i en sorgprocess där vissa stunder griper tag i mig så påtagligt att jag sett botten flera gånger om. I andra stunder grips jag av sådan fruktansvärd förmåga av att inse hur stunden faktiskt är, vilket får mig att gråta kopiösa mängder av tårar. Som om dom aldrig tar slut. Och det gör dom nog aldrig heller -den här oändliga saknaden som jag möts av flera stunder varje dag, gör mig så hopplös. Jag vill ringa, jag vill prata, jag vill skicka iväg ett sms för att kolla att allt är bra, bestämma middag på lördag. Precis som förut.
Att vara mitt i sorgen påverkar mig mycket samtidigt som jag försöker acceptera att jag kommer att vara i sorg länge, länge, länge. Det är svårt och det kommer att ta tid, oavsett hur lång tid, så kommer det alltid att finnas ärr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar