Efter ett tungt föregående år med obegränsad sorg, mental utmattning och hjärtskärande dagar. Med det nya året välkommet önskar jag att kunna nå någon acceptans och någon form av lugn. Att jag ska återfå samma ödmjukhet igen känns onåbart, men åtminstone för att kunna ta mig vidare och minnas utan att slås av saknad (sakna kommer jag alltid att göra). Jag har inte funnit ord på flera månader, men nu. Nu tror jag att de har kommit till mig igen, äntligen. Jag har känt mig tom och saknat förmåga att uttrycka mig såväl som i tal och vid skrift. När någon frågat hur jag känt mig har jag vant svarat att det känns bra, inte för att jag inte velat vara ärlig, utan för att det inte överhuvudtaget funnits några ord som beskrivit det jag känt.
En aning om verkligheten har varit pågående medan jag i en dimma försökt fortsätta jobba, klara av studier, de som är mig nära och andas. Kroppen måste vara fantastisk även om tillvaron är ständigt gråtfärdig, som helt automatiskt går på någon slags autopilot och låter mig slippa alla måsten. Jag har fått tid att sörja, minnas och gråta och drygt 6 månader senare känner jag att jag kanske kan väntas tillbaka i verkligheten och att kroppen återigen låtit mig få delaktighet i större avsnitt av livet igen. Med anledning av detta har jag bestämt mig för att återuppta skrivandet igen, eftersom att det är en stor del av mig sen många, många år tillbaka. Jag känner mig välkommen tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar