I vilket skede har man egentligen gått för långt? Vet alla vad som innefattar "rimliga gränser"? Eller är det någonting som varierar upp till varje individ? Finns det människor som kan "gå för långt" och sedan kan bära på ett gnagande samvete, eller finns det till och med människor utan något samvete?
Vilka regler om rätt och fel har vi gemensamt, och vilka sätter vi upp för oss själva? Vilket sorts samhälle strävar vi efter att leva i? Skulle ett samhälle där vi inte alls kan lita på omgivningen, där man oroar sig för att bli utsatt så fort man lämnar fast mark kännas bra? Eller vill vi hellre ha ett lugnt och tryggt samhälle där vi kan vistas ute både dagtid och nattetid utan att känna oss hotade?
Det är enkelt att skylla på att unga människor som klassas som "problembarn" har sina föräldrar och sin bakgrund att försvara sig med. Men hur okej är det egentligen att skylla på sin bakgrund? Bara för att man har haft en trasslig bakgrund, försvinner då den egna viljan och skillnaden på rätt och fel? Detta handlar om ungdomsvåld i allra högsta grad med fokus på övergrepp, misshandel och psykisk utsatthet. Vad kan vi göra för att minska övergreppssiffrorna för både de fysiskt sexuella fallen men också de rent fysiska ytliga övergreppen som sker?
Min mening är inte att banna alla människor med en tragisk bakgrund utan att stärka människor som har råkat ut för denna sorts förnedring. Att leva resten av sitt liv med ett övergrepp i ryggsäcken, vare sig det rör sig om ett fysiskt eller psykiskt övergrepp så handlar det om att vara stark i sig själv och lära sig hantera det. Och alla som någon gång har gått igenom en process efter ett svårt trauma vet att det krävs otroligt mycket av sig själv, men också av omgivningen för att orka med en sådan sak. Är ni med mig, vill vi stoppa fysisk och psykisk utsatthet?
För min vän i alla lägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar