Det kliar i fingrarna på mig efter att få skriva, skriva någonting bra, någonting långt och perfekt direkt från själ och hjärta. Riktigt någon sådan inspiration har inte jag just nu, jag är mest bara glad och hinner knappt med att skriva lika mycket här som förut. Vilket är tråkigt, men naturligtvis ligger det närmare och högre prioriterat att vara glad och må bra. Så dessa tangenter som ligger mig så varmt om hjärtat, får jag ikväll lite tid att nudda. Jag brukar alltid tänka livet i kapitel, jag vet inte hur det kommer sig, vem som har präglat mig likt detta sätt, eller om det är rätt eller fel, det bästa sättet eller ej. Men livet i kapitel känns ganska lätt att se tillbaka på. Barndomen, det kapitel där allting med mig har fått mig att växa upp. Tidiga tonåren, det kapitel som stärkt mig mest som människa men också det kapitel som varit tyngst. Gymnasiet, ett kapitel jag mest är glad över att ha orkat igenom, och överlevt. Kan tyckas låta överdrivet, men det är just så jag känner, olyckligtvis.
Många kapitel som ni ser, och var ett är nu avslutat av dessa. De är onåbara och går endast att blicka tillbaka på och minnas, längta eller avsky. Det är så olika. Just nu saknar mitt pågående kapitel fortfarande rubrik och bestämt sidantal. Det enda som är riktigt uppenbart är att jag är dess författare, likt alla mina tidigare kapitel. I detta kapitel är jag en glad tjej, som har tagit mig dit jag vill för stunden, jag är lycklig att få dela detta med någon jag tycker mest om i hela världen. Jag lägger värde i helt andra saker än jag gjorde tidigare, kanske har det med mognad och ålder att göra, eller så förändras ens livsinsikt med tiden om man har varit med om något. Tidigare kunde jag spendera pengar på flera par skor, efter varandra. Tro mig, jag älskar skor- men jag blir inte lyckligare av att äga trettio par skor med olika design. Det är viktigare för mig att få komma hem, äta hemlagad mat, få jobba och att få känna och visa uppskattning.
En dag inser man att garderoben är överfull med kläder och att halva garderoben inte används längre. Hur många hundralappar hänger inte där, helt utan värde? När jag fortfarande inte är lyckligare av att ha köpt en dyr klänning för två år sedan. Tomma rader kanske, men för mig känns det betydligt mer påtagligt.
Att någon visar sin uppskattning på jobbet till det jag gör, eller att någon visar på sitt sätt att jag ger ett bra intryck eller känns som en härlig människa, det gör mig mycket gladare än ett par dyra skor på rea. Faktiskt.
Visst känns en rensning av garderoben ganska passande efter detta inlägg? Och är det någon som är intresserad av något plagg eller något par skor, skriv! (Naturligtvis har jag skor eller kläder som jag inte vill sälja också, sånna som betyder något för mig)
Lite läsning på kvällskvisten såhär, varsågoda :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar