Till nya kapitel

Jäklar vad den här skrivningen sitter långt inne, hur kan något som har varit så fruktansvärt roligt bli i den här sitsen, bortprioriterat och fantasilöst. Även om det händer tusen saker i mitt liv som jag är stolt över och gläds åt, så finns det ingen inspiration- vad hände?

Idag har jag iallafall min första lediga måndag på -jag vet inte hur- länge. Resten av personalen skulle på utvecklingsdag så jag fick chansen att förlänga min helg lite grann och det var väl behövligt i skrivande stund. Jag har precis kommit in från en två timmar lång powerwalk, jag powerwalkade över bron och bort till huset dit vi ska flytta- och guuud, vad fint det är. Området är hur mysigt som helst med öppna gröna ängar, röda hus- nära till vattnet och nära till gym och fina jogging/promenadstigar vid vattnet. Ändå är det bara tre kilometer in till city. Helt galet bra, jag gick dit- och kände lyckoruset över att vi ska flytta ihop, jag och han som jag älskar över hela mitt hjärta. Vi ska bygga upp något tillsammans, inreda och göra en hel övervåning som speglar oss. Visserligen har vi i princip redan bott tillsammans hos mig i min lägenhet i drygt sju månader- ända sen den helgen vi träffades första gången, men det är en annan sak. Det är ändå mina saker och min personlighet som har varit överlägsen mellan dom här fyra väggarna. Jag fortsatte förbi huset och gick några kilometer till och sen vek jag ner och promenerade längs vattnet hela vägen hem. En mil tröttare i benen, men så mycket rikare av lite frisk luft- och definitivt piggare!

Även om det är ett stort steg (för mig) att flytta ihop med någon, så känns det här så himla rätt. Jag är så glad att jag har hittat någon som får mig att må så bra, bara genom att titta på mig. Den första juni flyttar vi, hem till oss.

Resten av min lediga dag ska jag ägna mig åt att packa ner saker i flyttkartonger- sakta men säkert börja tömma denna lilla ljuvliga lägenhet och tacka för fyra år, tre år och 10 månader mer exakt för en underbar tid. 25 kvadratmeter som har bjudit på så otroligt mycket skratt, gråt och vänner. Sen jag fyllde 16 år har det här varit hemma, mitt i stan. Nu ser jag fram emot att få komma en bit utanför centrum och kunna andas lite.

Nu har jag skrivit lite om hur läget är, och när jag väl berättar lite, så kan jag väl- efter lite klagomål, (haha) om att jag inte har nämnt något på facebook eller här i bloggen- nämna att jag faktiskt har tagit körkort nu i vår, så nu vet ni det. Otroligt härligt!

Nu ska jag återgå till kartonger och plocka ner det vi inte kommer använda. Tack för att ni läser!

Puss
EmiliaSophia!