Paus

Det är förundransvärt hur livet fortsätter och dagarna går, trots att man är för trött. Just nu är jag så trött, trött i kropp och själ. Jag antar att det hänger ihop med mycket jobb, som är ett sätt att tänka på annat och känna sig oerhört behövd kombinerat med mina studier som jag flera gånger tänkt tanken att pausa, men inte kommer för mig. Desto värre är jag ofta en person som slutför det jag påbörjat och därav finns inte tanken att pausa studierna. Följden av detta är att när jag väl är hemma sjunker jag fortfarande ihop i en pöl och orkar nätt och jämt hålla städat hemma.

Det är mycket som tagit paus i mitt liv under den här tiden, jag har till exempel inte varit till frisören på snart ett år, vilket slog mig härom dagen. Jag har inte haft samma lust att träffa människor- några få vänner har jag ändå värnat om att få träffa, men varje gång känner jag att jag blir frustrerad över att de inte kan vara eller ersätta den vän jag mist. Detta tankesätt är ju fruktansvärt orättvist mot de vänner som egentligen är så fina mot mig och bland de bästa jag har. Men tankarna går och jag antar att det är en del av sorgprocessen. Detta är definitivt den längsta skräcken i mitt liv.

Just nu längtar jag efter sommar som ger några veckors studieuppehåll och förhoppningsvis lite värme och ljus för att få chansen att återhämta mig lite.

Det gör mig evigt ont

Jag skrev om att hitta orden igen och stundvis är det som att jag åter funnit, medan de andra dagar inte finns några alls. Den här veckan har varit så tung. Min älskade vän skulle i tisdags ha fyllt 23 år men istället finns hon inte här på jorden med oss, vilket gör mig så ledsen. Jag känner hur hela jag fylls med sorg och saknad när någon säger hennes namn och jag förstår inte hur jag någonsin ska orka prata om henne utan att brista ut i gråt. Det finns inga ord som beskriver denna förlust och sorg.

Detta kommer aldrig att läka,det gör alldeles för ont.
Jag slås av saknad varje dag och du fattas mig så innerligt så att jag inte vet vart jag hör.

I mitt esse

Oftast är jag i mitt esse när jag gör något jag tycker om. Jag tycker om att vara kreativ på de flesta sätt, men främst när jag färgstänk på tights och tröja och får dra penseln över något nytt verk jag har hittat att ta mig an, bäst trivs jag då. Jag är också gärna kreativ när jag skriver, jag har alltid gillat att skriva målande vackra texter, men det var länge sen jag hade det i mig nu. Jag kommer på mig själv att gå runt och sakna den tiden när jag var kreativ i mitt skrivande. Den tiden som var innan. Kanske kommer det tillbaka till mig, de där orden som jag så ofta hade inom mig. De där orden som jag bara ville att alla skulle få läsa. De där orden som beskrev mig utan och innan.

Ibland känns det som att man tappar något av sig själv, utan att ha hunnit reflektera så har man skaffat sig något nytt som ersätter den där tiden. Det tafatta skrivandet som sker nu, sker nu endast på begäran av mig själv, för att jag ska kunna fortsätta skriva här och kunna gå tillbaka och läsa sen.

Idag har jag varit hemma hela dagen och jag konstaterar att jag gillar den jag blir när jag är hemma. Känner mig så rofylld och avslappnad. Det kan inte vara någon konst att bara studera. Vanligtvis driver jag på med heltidsstudier och jobbar minst 75%.


EmiliaSophia

Att minnas

Efter ett tungt föregående år med obegränsad sorg, mental utmattning och hjärtskärande dagar. Med det nya året välkommet önskar jag att kunna nå någon acceptans och någon form av lugn. Att jag ska återfå samma ödmjukhet igen känns onåbart, men åtminstone för att kunna ta mig vidare och minnas utan att slås av saknad (sakna kommer jag alltid att göra). Jag har inte funnit ord på flera månader, men nu. Nu tror jag att de har kommit till mig igen, äntligen. Jag har känt mig tom och saknat förmåga att uttrycka mig såväl som i tal och vid skrift. När någon frågat hur jag känt mig har jag vant svarat att det känns bra, inte för att jag inte velat vara ärlig, utan för att det inte överhuvudtaget funnits några ord som beskrivit det jag känt.

En aning om verkligheten har varit pågående medan jag i en dimma försökt fortsätta jobba, klara av studier, de som är mig nära och andas. Kroppen måste vara fantastisk även om tillvaron är ständigt gråtfärdig, som helt automatiskt går på någon slags autopilot och låter mig slippa alla måsten. Jag har fått tid att sörja, minnas och gråta och drygt 6 månader senare känner jag att jag kanske kan väntas tillbaka i verkligheten och att kroppen återigen låtit mig få delaktighet i större avsnitt av livet igen. Med anledning av detta har jag bestämt mig för att återuppta skrivandet igen, eftersom att det är en stor del av mig sen många, många år tillbaka. Jag känner mig välkommen tillbaka.