Håll mig tills jag reser mig

När jag skriver här, så skriver jag inte allting för uppmärksamhet och kommentarer på alla inlägg. Jag tycker snarare att emiliashine är något att titta tillbaka på, något som jag kan lära mig av och minnas. Naturligtvis skriver jag ibland inlägg som riktas till er som läser också, och jag ser att statistiken är högre nu, än för två år sen. Men för det mesta så är det mina tankar, mina dagar, direkt från hjärta och själ- visserligen inte direktformulerat utan lite snirkligt ibland och knivigt att förstå för utomstående. Men det här är ju mitt ställe, och jag bestämmer.

Och nu har jag inte skrivit på några dagar, jag tänker inte gå in på varför eller något sånt utan bara låta det vara- ibland känner jag att det är ganska skönt att inte alla kan läsa vad jag gör- eftersom jag annars är så duktig att uttrycka mig i ord, vad mina dagar och tankar består av. Man kanske kommer till ett skede där anonymitet ligger före uppmärksamhet och man inte längre har något behov av bekräftelse för det man gör.

Jag erkänner att jag väljer bort jobbiga och tråkiga saker ibland, och skriver hellre om det som är bra. Lika väl som jag ibland kanske väljer att ta med det som är svårt, för att bearbeta det. Jag vill ha en ärlig text som inte döljer känslor, men det är omöjligt att uttrycka allt utan att mötas av starka reaktioner.

Jag vill fortsätta skriva, det är inte det. Jag vet bara inte när, eller hur just nu. Jag har ändå två år i den här bloggen. En berg och dalbana utan dess like, med med- och motgångar lika väl. Det har vatt jobbiga två år- och till viss del är det jobbigt nu också- men jag kämpar, jag försöker att göra det jag vill och framför allt följa mitt hjärta oavsett vad som händer ♥


Jag lever mitt liv, jag är nitton år och bestämmer själv vad som ska hända, förändras och förnyas i mitt liv. Vad jag vill ha kvar, vad jag vill minnas och de jag vill ha nära. Jag säger inte att jag får det jag pekar på, för så är det inte- men jag kämpar ut i fingertopparna för att åstadkomma det jag vill, och min morfar har lärt mig; att ingenting är omöjligt, så länge du vill och du skapar dina förutsättningar.
 
Jag kanske inte skriver här på några dagar, jag måste passa på att leva- för tiden går. Det kan låta konstigt, men tiden vid datorn- vad ger den mig i lycka? Jag älskar att skriva- det gör jag. Men jag älskar mina vänner, min familj och livet så mycket också.
 
Jag hoppas ni som läser tittar in här, för givetvis kommer jag att uppdatera er om vad som händer fortsättningsvis. Men kanske på ett lugnare plan.
_
 
Jag har haft goa dagar bakom mig, och även framför mig. Spenderat dom med människor jag tycker för, och lärt mig att tid är lyckligt. I morgon ska jag jobba efter två dagars ledigt, efter jobbet ska jag ha kvalitétstid med min lilla stjärna Sofia. På torsdag åker jag till min fina barndomsvän för fyra dagar i en helt annan stad, och jag hoppas att någon väldigt betydelsefull kommer att pussa hejdå- och lika krama mig hem när jag återkommer på måndagkväll.
 
"När allting kommer omkring, finns du finns jag, på sidan om en trasig, eller för all del hel väg. Ingen vetandes om framtidens utvisning eller inbjudning. Gå med mig, för alla älskade himlars skull. För vår färd, vi kan inte avsluta denna, innan vi flätat våra händer, dykt mot stjärnor och fantasivärldar. Sagofälten breder ut sig framför våra händer, tittar vi upp ler änglarna för vår skull, jag vet inte älskling. Men det här är aldrig vad jag kunnat känna tidigare, att du så nära skulle komma. Jag vill i famn somna, vakna, skratta, gråta. Jag vill i tvåsamhet finnas dig, och krama dig. För på vilken sida vägen vi än befinner oss, så leder sagofälten oss tillbaka, tillsammans. Det lovar Han."
 
Ett stycke ur något jag har skrivit.