Jag har fortfarande inte smält alla intryck, jag vet inte om jag har hunnit tagit in alla dessa än heller. Det kommer nog att ta ett tag att förstå alltihop. Just nu känns allt så otroligt långt bort, fast än att det bara var igår vi satt och slets mellan hopp och förtvivlan.
Lyckan sprider sig fortfarande i kroppen när jag tänker på at få komma hem innan julafton, att få träffa familj och närmaste igen. Jag och Jennie har varit vakna i trettio timmar nu, och det börjar kännas i hela kroppen och i ögonen. Efter att ha gått i samma kläder i princip hela veckan känner vi oss ganska sunkiga och längtar efter dusch hemma. Jag spontanklippte mitt hår hos en jätteduktig frisör vid tio idag här på Arlanda. Så nu är åtminstone mitt hår nytvättat och fönat fint. Vid fem åt vi frukost på FISK där vi satt i flera timmar och göttade oss i svensk frukost, vilken total lycka. Vi som har levt på toast med sylt på i nästan två veckor. Så här nära hem har vi aldrig varit, känns det som.
Vi har suttit och pratat massor, pratat om allt som har hänt, pratat om känslomässiga rollercoasters. Hjälp vilka dygn. Nu får vi åka hem, om allt går som det ska, om ca två timmar. Hoppas att alla förseningar håller sig utom räckhåll denna gång.
Känner mig så överöst över att få träffa min familj igen, och att få höra min pojkväns röst inatt var obeskrivligt skönt. Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig. Nu är det bara tio dagar kvar tills vi åker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar