Älskade stad, eller åtminstone älskade shopping. Våning efter våning och hela jag bara ryser av välbehag, av synen och doften av dyra märken, designade skyltfönster och lyxen. Lika som jag myser av tempot utanför butikerna längs Oxford, trafiken och möjligheterna. Det finns liksom ingen ände, jag kan inte se den. Till skillnad från Östersund där staden slutar innan den har börjat. Jag har njutit hela dagen, strosat (okej, bestämt klivit) fram och det har inte funnits några gränser alls, ha ha. Vi har ätit på Selfrigdes och bara äventyrat som två tjejkompisaar kan göra. Nu kan vi The Tube och känner oss välli mer local än igår. Nu är vi tillbaka på hotellrummet igen efter shopping sen elva. Fötter och ben är lagomt trötta och för oss bjuder kvällen på hemmakväll, trots att vi blev utbjudna på clubbing. Jag ska bada skumbad, fixa naglarna och beskåda mina nya inköp.
Ha ha, och för att göra er där hemma som läser lite uppiggade så passar jag såklart på att bjuda engelsmännen här på goda skratt, efter dagens insident tvivlar jag på att dessa människor inte somnar gott ikväll med ett leende på sina läppar. Jag, oskiljaktig ur folkmängden down underground blir, jag lovar och understryker
attackerad av en fågel. Jag hann inte uppfatta om denne befann sig på marken eller ovan mig, men helt plötsligt fladdrade
något (fågeln) alldeles för nära mig, vilket leder till att den livrädda fågeln med sina vingar, nuddar mig och jag skriker och sätter upp armarna över huvudet i försvarspose. Gissa om jag fick en hel tunnelbanestation att skratta inombords förmodligen, och ytterligare några som vågade visa det, där dessa skrattade till nästa tunnelbana kom. Själv dog jag, både dubbelvikt av skratt och i adrenalin av ren chock. Ha ha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar