Kaffe i solen

Söndag på EmiliaSophia-vis, långpromenad efter strand och båthamn över till lugnare atmosfär för att skingra tankar och klargöra framtid, samla inspiration och njuta av stunden. Efter 1,5 timmes promenad köpte jag med mig latte från bageriet och avnjöt den i ett lugnt Badhusparken. En park vid vattnet som sakta fylldes med människor från olika håll. En skön stund med gott kaffe för att vakna till och uppskatta tillvaron. Kunna skriva lite i lugnt solsken, S/S Thomée lämnade båthamnen fylld med utflyktstörstande barnfamiljer och par. Jag hade en välli bra stund tillsammans med andra ensamma söndagssjälar- inget negativt med det. Någon satt till höger om mig och läste psykiatri medan en äldre man till vänster matade sin hund med glass. -I mitten satt jag och betraktade allt bakom chanel.
_
Faktumet när Östersund inte finns längre, eller när jag har bytt stad. Vad blir då mitt efternamn? Det är ganska vackert, just i söndagsljus och nutidsperspektiv men någonstans hörs ändå sirener tona upp och sedan ner för att övergå i rubrik till morgondagens löpsedlar. Gula och berättande om den tragiska bilolycka som inträffat eller om det hus som tragiskt brunnit ner. Vi känner inte sorg genom de gula bakgrunderna med svart text, signerade av reporter och tidning. Istället känner vi sorg för den själ som behövt formulera detta och vi konstaterar att; tur att det inte var någon vi kände. Jag hade aldrig orkat det.- ändå sitter jag här tom på livslust med tusen blickar på mig som väntar på att jag ska resa mig upp från bänken, dricka upp det sista ur min takeawaylatte, gå med målmedvetna steg mot framtid och karriär- för att rädda världen. Jag har ingen lust med det idag, jag vill glädjas åt andras styrka och mod. För jag kan det, och det är talang. En tjej utan ben, som faktiskt ändå kan gå eller barnet som lärt sig cykla utan stödhjul- det är så mycket viktigare idag. I morgon kanske det är min dag, idag är jag bara stolt över vad jag hittills åstadkommit. Delad glädje är dubbel glädje och dubbelglädje går inte att utöva ensam. Med eller utan sirener i bakgrund, lättnad över att den som drabbats inte var vår närmast kända. Idag är ensamhet positivt, något coolt. Alla kan inte vara ensamma än, för få vet hur man gör- hur många har gått på bio själva, gått och fikat eller shoppat? Poängen- det är inte förrän man kan uppskatta sitt eget sällskap, som man uppskattar andras- och när man har uppskattat båda sidorna, så kan man sätta sig in i, personen som har mist sin närmaste i bilolyckan eller husbranden, hur han eller hon känner sig, eller lyckan som barnet känner när han kan cykla utan stödhjul. Tjejen som kan gå, fastän att hon inga ben har. Allt handlar inte om mig. ♥

Texten är inte rakt upp och ned menad att tolkas efter bokstäverna. Överlag handlar det nog alltid om något helt annat. Read and enjoy.