Santorini- Im in love

Efter två dygn med sammanlagt endast fem timmars sömn- innefattande massa dansande, sorgliga avsked på världens finaste ö, långa sträckor på resande fot och häng på Arlanda så är jag faktiskt hemma. Det är Östersund igen- och med det vet jag inte varför, men Östersund känns inte som hemma just nu. Det har varit helt underbara två veckor, fyllda med nya perspektiv på tid och liv, ny inspiration, ny energi men framför allt, nytt liv och nya relationer. Jag har spenderat två veckor med troligtvis världens goaste människor. Människor som strålar med hela sin insida, ut i fingertopparna, människor som det alltid lyser om, oavsett medvind eller motstånd. Jag har massor att berätta, massor av bilder och massor att dela med mig av. Men just nu nöjer jag mig med att skriva detta. Tårarna rann bakom mina solglasögon igår när Nick kramade mig en sista gång, och sen hjälpte mig att bära min resväska in i bagageutrymmet på bussen. Santorini var helt fantastiskt, alldeles underbart.
Jag har fortfarande världens klump i bröstet varje gång jag inser att jag inte kommer att träffa alla dessa fantastiska människor varje dag längre. Fan att två veckor måste ha ett slut.

Jag utanför vårat fina hotell.