Heathrow and home again, finally.

Jag vet inte om jag är kapabel att skriva några bra meningar eller ord här just nu, läs om ni vill; hopp och förtvivlan, glädje, sorg och besvikelse har stått mig så nära de senaste dygnen att jag är helt matt. Efter en högst minnesvärd shoppingvecka i London överöstes vi med besked vi knappast trodde vi skulle få vara med om. Som tur är har detta inte handlat om att mist någon anhörig eller förlorat dessa till någon sjukdom, utan snarare har vi fått uppleva ett historiskt kaos, på gott och ont. Mest ont denna gång- tyvärr.

Vädret gav sig till känna, vilka oförutsedda, mer eller mindre förändringar det kan ske utöver den mänskliga påverkan att döma. När vår flight i måndagskväll var menat att avgå befann vi oss med knäppta händer och bad om att vi skulle få slippa vänta till den tjugofemte december. SAS hade då bokat om oss till den första lediga flighten som fanns att tillgå, alltså inte förrän, fem dagar senare. Snön hade chockat Europa och fått flyg och tågtrafiken att stå stilla i London, som Paris. Alla flighter var cancelled och vår förtvivlan var utom något i denna värld just då.

Vi skulle inte få fira jul tillsammans med våra familjer, vilket var det som direkt kändes i den onda delen av hjärtat. Hela kroppen skrek efter gemenskap, och vad vore en jul utan denna? Kropp och psyke, så (kanske) fantastisk som den är (vad vet jag?) anpassade sig fort, och förtvivlan övergick i sansad besvikelse, över beskedet och över att behöva stanna natt efter natt för att vänta på nya, kanske mer hoppfull information. Tillslut var det enda som betydde något att få komma hem, inte när.

Information som vi, utan att ljuga inte fick någon alls. All den information vi fick, fick vi genom telefonkontakt med familj och pojkvänner. Någon vi pratade med på Heathrow talade om på måndagen att dom förklaringar han hade fått från SAS på mail, var att förseningarna berodde på askmolnet från Island. Detta skedde i maj/juni- och är ju helt absurt.

Dagarna har gått, och Heathrow har varit kaotiskt, katastrofalt och fruktansvärt. Människor från hela världen har suttit/legat längs efter alla väggar, i alla hörn och varje meter av golvet var täckt med personliga tillhörigheter. I något hörn låg en bebis bredvid sin mamma, på golvet. I ett annat ligger en äldre man och sover, en kvinna utan filtar och i mitten yngre killar och tjejer med fyra underlag och ett flertal filtar. Vad är det för fel på människor? När övertar egoism och överlevnad för moral?

Tredje dagen, splittrad med en fruktansvärd längtan efter familj och pojkvän gav vi oss ut till Heathrow för att än en dag hoppas och be för att få komma hem. Varje gång de svenska biljetterna var slut slets vårat hopp sönder, gång på gång. Lika hysterisk var jag, och vid den näst sista flighten till Stockholm idag skulle gå, ges biljetterna till ett par i femtioårsåldern. Dessa hade väntat.. sen i morse. Klockan två befann dom sig på samma ställe som vi hade stått på i stand by sen i måndags. Att dom kunde ta sina biljetter med gott samvete och låta oss stå kvar, gör ont. Jag ska aldrig bli en sådan människa. SAS och deras system gällde i detta fall inte, när vi tidigare hade hört att prioritet var de som hade väntat längst och de som hade små barn.

Något omänskligare, orättvisare har jag sällan varit med om. Jag klandrar inte personalen på Heathrow, utan beundrar de för deras lugn och all hjälp vi tillslut fick. Men jag undrar hur i hela världen, SAS med sina kända tre bokstäver- KAN, överhuvudtaget göra så.

Jag bröt ihop, och i en mans ögon, så hoppas jag att jag såg något hjärta. För han reserverade två platser åt oss till sista flighten, tack tack tack. Jag hoppas att SAS ersätter allt som vi har behövt lägga ut sen i måndags och att dom ber om ursäkt. Jag vill inte vara nedlåtande, men jag tror ingen som inte har varit där kan föreställa sig hur fruktansvärt det faktiskt var. Atmosfären liknade misär. Jag kan knappt själv tänka klart på det tillbaka.

Nu har vi lyckligtvis landat i Sverige, på Arlanda. Klockan är 04.25 svensk tid och vi ska snart äta frukost innan vi påbörjar vår sista dag på resande fot. Sen hoppas vi att det slutar lyckligt och att vi får åka hem till våra familjer och fira en god jul, och sen att jag får träffa min älskade pojkvän igen.