Har precis kommit in efter att ha tankat energi under två timmars promenad. Ibland är det bästa bara att snöra på sig gåvänliga skor och gå ut. Redan tidigt i morse var det sjutton grader i skuggan och värmen har följt mig runt hela Frösön. Jag har ofta nära till stress och känner sällan av det förrän det har hunnit ikapp mig. De senaste veckorna har varit sådana veckor, då tiden helt enkelt inte funnits och vardagen bara drivit på med jobb, saker som ska göras och saker som borde göras. Kan kännas ack så viktigt just när du håller på, men i efterhand såhär varje gång är det inte värt det. Problemet är väl just det att det är svårt att upptäcka innan det ligger precis vid dörren och att när vi väl lever, hitta en god balans som fungerar hela tiden utan att falla tillbaka. Jag har under tiden jag skrivit här handskats med stress flera gånger, de flesta gånger under gymnasiet så nu, två år efteråt kanske jag skulle ha svårare att känna igen symptomen. Men, de är precis desamma som tidigare. Svårt att ta ut varje andetag, ett tryck över bröstkorgen och jag lapar sömn som få gånger tidigare.
Saken är i alla fall den att jag behöver bryta detta, stanna upp och andas. Inte bara idag, utan varje dag framöver, glädjas åt det jag har, vilket jag naturligtvis gör ofta men ändå kör på och glömmer bort att visa mig själv och andra uppskattning. Här och nu önskar jag mig någon veckas semester tillsammans med S, där vi kan stänga av telefonerna, sova när vi är trötta och vakna utvilade. Detta behöver för all del inte vara någon paradisö, jag ser hellre till landet, vid vattnet.
Nu ska jag göra lunch och kanske sätta mig ute och äta, mina tidigare lediga dagar har jag varit expert på att "flöja" runt, städar ofta till det är skinande rent, plockar pedantiskt till att allt är på sin plats, tvättar och tränar. Idag ska jag bara ta dagen som den kommer, det kanske inte alltid behöver vara skinande rent och pedantiskt ihop-plockat hemma. En promenad får bli dagens insats. Kramar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar