Adjöet var ett ses igen

Det regnar nu, precis som om himmelen och världen visste vad som har hänt. Kalla sorgsna regndroppar som gör mig skyblöt. Och i skrivandets stund rinner tårar och staden är dyster. En grå söndag med knappa liv alls. Alla är inomhus, skyddade mot omvärlden bakom välbekanta väggar och möbler. Här skriver jag, ensammast i världen i min lägenhet tillsammans med min familj och deras röster. Rädslan har trängt igenom mina väggar och möbler. Rädslan över att förlora någon man älskar. Jag har varit hos Morfar nu, skådat honom en sista gång. Men det var något som inte stämde, det var inte han. En kropp utan något liv. Sängliggandes i ett kalt rum nummer 15. I min Morfars kläder. Själen var bortom all ondska och allt lidande. Många tyckte att det såg ut som att han sov, jag tyckte synd om honom. Jag hoppas att han inte behövde se sig själv nu. Jag grät och sa adjö en sista gång och överlät honom till himmelen och Guds rike. ♥