Kroppen säger ifrån & jag får ta djupa andetag för att överhuvudtaget få luft känns det som. Jag trodde inte att den här reaktionen skulle ge sig till känna igen efter 10 veckors fritt från pluggande och skola. Men på något sätt är det som att när stressen har hittat hit, så släpper den inte. När jag hade gått ut tvåan hade jag slitit så hårt och farit så illa av att ha fullspäckat schema 9-5 varje dag och behöva plugga och ha deadlines konstant. 2-3 veckor in på sommaren slet jag med att bearbeta min stress och försöka mota bort den genom att verkligen slappna av och inte behöva göra nåt under press och förknippat med skola. Ändå, när jag öppnar datorn och sätter mig för att ta i tu med ett par uppgifter så är kroppen på en gång där och säger nej. Hjärtat slår för fort och luften känns så långt borta. Jag behöver inte stressa, jag har en massa tid på mig i år. Men det är otroligt vad kroppen minns, så även om jag vet att jag inte har bråttom. Så tror mitt undermedvetna det och slår upp alla spärrar i världen. Jag ska jobba bort min stress och ge mig själv mer tid till andra saker. Men det kommer nog att ta ett tag, eftersom att jag måste klara av skolan också samtidigt. Var rädda om er, stress är ingenting att leka med, och att jag är 18 år och så stressad är jättetråkigt och jobbigt deffinitivt. Hur kan man skapa ett samhälle och system fritt från stress och utbrändhet?
Kroppen är en varningsklocka
Emilia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar