Det brinner i Östersund, så lyder de flestas statusrader på facebook i skrivande stund. Lågor slår upp ur hustaket, och brandorsaken är oklar, Lindexhuset är rökfyllt och boende evakueras till närliggande, den provisoriskt öppnade sporthallen, för att agera tak över huvudet åt de drabbade. Hur många våningar som är åtgångna är oklart, och än så länge, är området noga avspärrat av polis och räddningstjänst. Detta hindrar naturligtvis inte nyfikna människor från att trängas runt de gula plastbanden i hopp om att få se lågornas aktivitet.
Usch, jag blir irriterad. När det händer något, så underlättar det säkerligen för räddningsarbetet om obehöriga stannar hemma, och INTE ska vara nyfiken på kaoset som råder. Jag slår vad om att räddningsarbetet skulle kunna slås fortare, om det inte behövdes polistjänst för att underrätta människor att de befinner sig för nära avspärrat område, eller att de precis missat att de gula banden symboliserar avspärrat.
I många fall är människor idioter, nyfikenhet tar över, och att få se lågorna på taket är i fallet så mycket viktigare, än att släckningsarbetet skulle behöva den yta de kan få, och så människor skulle kunna forslas ut, utan att folkmassor skulle stå och trängas för att beskåda detta tragiska.
Jag hoppas att släckningsarbetet snart är färdigt, även om det nog på långa vägar inte är det ännu. Jag hoppas att inga människor har kommit till skada, och att så mycket som möjligt går att rädda av familjers och ensamståendes hem. Om man tänker efter, så är man ganska naken utan sitt hem. Alla minnen och alla matriella ting, som ses obetydliga och ersättningsbara, men som ändå bär så mycket med sig. Var och en pryl, men sin bakomliggande tanke. Jag hoppas att orsaken var en olycka, för all del. Så släck alla ljus, mina vänner, kolla spisplattor, strykjärn, plattänger, el-element en extra gång. Det är så lätt hänt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar