Januaridepp?

Jag och Alexander lekte med världens finaste lilla ettåring igår, hans lillasyster Sofia. Goare gladare tjej, som har lärt sig stappla fram på sina två små ben, världen måste vara gigantisk för denna lilla tjej, och varje hörn är lika intressant som innehållet i kökslådorna och som damsugaren. Dagen bjöd också på härligt pannkaksrace, med sylt och grädde.

Under kvällen, åt vi middag på batterigränd, och efteråt hade vi tänkt bio, men det fanns inga platser kvar, så vi valde hyrfilm och soffmys hemma istället. Efter filmen blev jag hemskjutsad av Tobbe och Carina och sen dess har jag sovit. Vaknade strax innan min tvättid nu på morgonen, så jag har precis varit ner och satt igång två maskiner, klädd i rosa velourdress och uggs. Är det söndag så är det.
---

Idag, ska jag träffa tjejerna för fika och pepptalk. Kan behövas inför kommande monsterveckor, fy. Jag får ont i magen, av schemastruktureringen. Men andas är viktigt, och det kanske är bra, att jag inte hinner tänka fullt lika mycket, vad vet jag. På något sätt, så får jag för mig att höst-depressionen som alltid brukar komma under den tråkigt gråa, tunga hösten. Automatiskt kopplar jag det till min januari-svacka. Aldrig tidigare, på många år kännt mig så utlämnad till verkligheten, alldeles ensam. Trots att jag egentligen har många goa människor runt omkring mig.

Och det är ju klart, att vara deppig, det är ju inte jag. Jag skrattar ju ändå, och försöker alltid vara positiv till omgivning och tillvaro. Men ibland, så räcker inte ens ett optimalt försök, att älska varje stund. Ibland måste till och med Guds solstrålar, livets sjungande, tillvarons kvitter få släppa just det ansvaret och bara få vara ledsen, arg och deppig. Det är ju normalt, men det är ofta väldigt höga krav på att depression är något fult och som ej bör förekomma med förespråkat att "du har det ju bra, du har ju allt man kan önska sig" "det ordnar dig, deppa inte" "du är ju populär" osv.

Jag har lärt mig att depression, i den mån att man sjunker ihop efter en hektisk tidigare tid, eller att man med en klump i magen och ömt bröstparti tar sig an något nästkommande, aningen föraktat. Att detta är okej, och det är okej att fly från verkligheten till sig själv, när något oväntat inträffar i den mån att man berörs så djupt.

Vart vill jag komma med detta, undrar ni nu. Och det vet jag knappt av mig själv. Men jag vill bara uttrycka att livet inte är på topp ständigt. Livet är uppbyggt på berochdalbanavis, och enkelt är det att efter det har gått upp, går det ner mer eller mindre, och ibland rakt fram. Även om jag har svårt att tro på mig själv, i denna skrivande stund, så blir allting bättre efter att ha varit på botten en tid. Det är sant, nu gäller det bara att jag ska intala mig själv detta, när varma stunder känns som längst borta.