Nu känns tillvaron en aning mer okej, och motivationen stiger sakta men säkert den också. Förövrigt, känner jag mig splittrad jag saknar min familj som verkar befinna sig utspridd på all världens, eller åtminstone sveriges yta just nu. Jag vet att det borde vara krav på mig, att vara "vuxen" och inte vara så mammig och pappig. Jag vet att jag har bott hemifrån i två och ett halvt år, och att jag har vant mig att inte vara lika nära mina föräldrar som jag var när jag bodde hemma. Men helt så enkelt är det faktiskt inte, jag är supermammig och pappig, och jag saknar allt liv hemma ibland. Här är det ju ständigt tyst, när jag inte dansar framför spegeln till spotify, ungefär.
Det är inte så konstigt, när det är vinter, mörkt och kallt och det snurrar för mycket i huvudet på samma gång, vill man gärna bli liten igen och leka med lego scala när man kommer innan för dörren till sitt rum. Istället kliver jag in i en tom lägenhet, med sin charm. Men det är inte så "lyxigt" som det låter varje dag. Hemma skulle nog mamma bädda min säng om jag glömde det en dag, eller tvätta ibland. Här står sängen och skrattar mig rakt i ansiktet när jag låser upp dörren, när den är obäddad pga en hektiskt morgon.
Det är inte klokt egentligen, vad mycket jag har tagit förgivet när jag var yngre. Då var både fredagsmys, bäddad säng och framhängda kläder varje morgon snudd på min vardag. I vilket fall, så saknar jag familjekänslan. Jag saknar mamma, pappa och lillebror. En lillebror som växer upp utan att ha haft sin syster hemmaboende permanent på två och ett halvt år. Jag undrar om det är han eller jag som saknar det mest. :) Min lilla lillebror, som fyller 16 och har gjort sina gymnasieval. Hallå? Jag var nyss där, för två och ett halvt år sedan var det jag som flyttade in i en tom lägenhet full med förväntningar och pirr i magen. Flytta hemifrån som 15 det var riktigt häftigt.
Den där idylliska drömmen om att bo själv och inte anpassa sig efter någon, förvandlades ganska snabbt till en grå tråkig vardag. Nyhetens behag lade sig, och sen fanns bara läxor, skola, disk och tvätt. Jag kan svära på att jag aldrig tidigare hade rengjort en ugn, eller duschen, damtorka? Hur kul är det!
Tur är la, att jag trots alla motgångar, tillsammans med min familj trots att jag bor en bit ifrån dem. Har klarat av dessa snart sex terminer. Sex terminer, tre år, en evighet. Utan mina hemvisits, och föräldrars stöd hade jag nog inte suttit här idag, som den jag gör nu. Jag känner mig lugn och bekväm, i sitsen att jag vet att jag kan klara mig själv. Trots många tvivel från kända och icke kända innan flytten, så vet jag att mina närmaste alltid trodde, och fortfarande tror på mig naturligtvis. Nu är det kanske min sista termin här i denna fina lägenhet. Givetvis, vet man aldrig vad framtiden serverar eller utmanar med, men över alla om och men, så har många fina minnen vässats fast i väggar och tak här, och jag med den har vuxit något otroligt och från den lilla tysta, ganska blyga tjej som började ettan på gymnasiet inriktning bild och form, till den lite mer tuffa tjejen som utan inandning hoppade över till musikprogrammet, och karriärsklättrade många personliga steg, i egenskap av självförtroende och vinst, till den målmedvetna, livs-sugna, kunskapstörstande tjejen som idag, i precis ett år har läst samhällsvetenskapliga programmet inriktning samhälle. Med alldeles för mycket gymnasiepoäng, noga räknat 700 poäng för mycket. Med dessa strukna, får jag mitt gymnasiebetyg och vidare otroliga förutsättningar för fortsatt liv och äventyr. Om fyra månader är det jag, som med vid mössa trippar ut på scenen i vackra Badhusparken.
Trots allt detta, så är jag precis samma människa, och jag är bara jag. Men det räcker så gott att vara bara jag. För ingenting är härligare, än att vara "bara jag, EmiliaSophia", när jag lyckas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar