Jag slets mellan att vilja, och göra det som var bäst. Det var det som var mest hemskt. Livet spelade med mig, och jag hade ingen som helst kontroll. Jag hade nog stannat i snöfallet, samtidigt som jag själv föll längre och längre ifrån jord och fast mark. Ännu hade jag inte vågat korsa gatan. Trafiken susade förbi, det var rusning. Men jag hörde det inte själv, inombords brottades jag med blotta tanken på diabilderna som visades så fort jag tappade fokus på övergångsstället och slirande bilar. De visste iallafall vart de var påväg, jag då? Mitt i ingenstans, med snö innanför halsduk och hår som stripande syndes i luvan. Varför hade jag lämnat jackan hemma? Hade jag helt enkelt bara öppnat dörren och gått? Låtit dörren vara olåst, låtit mig själv vara oklädd för dessa påträngande snöflingor? Ingen kunde veta, och jag kunde bara vänta på att vakna. Någonstans bortom snö och trafik. Inne i min egen säng, i trygghet och värme.
Nästa gång hörde jag den igen, tre gånger ringde det nu. Kyrkklockorna ringde igen, jag måste ha somnat, och klockan hade blivit hel. Tre timmar senare, snön föll inte längre från himmelen. Jag kunde känna mina egna andetag, och ana mina hjärtslag. Levde jag äntligen? I bemärkelsen, att jag kunde känna friskluft genomsyra min nätta kropp där jag låg. Utomhus gissningsvis, att döma av den friska luften. Jag tyckte mig kunna ana skratt någonstans, inget hån längre. Bara hjärligt, åh. Vad jag önskade att jag kunde höra vad som gjorde så gott ända in i själen. Här låg jag, om någon såg mig spelade inte så stor roll. Någon skrattade, och jag mådde till viss del, ganska bra. Allting kändes rikare än snö från himmelen och hemska ilningar varje dag. Jag gillade inte snö, hjärtat gillar sommar. Var hade jag hamnat?"
Observera att detta inte har något som helst med mig och mitt liv att göra nu och att detta är skrivet ur tankar och utan som helst redigering och rättstavning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar