Det finns egentligen inte ord, och inga som helst bokstavskombinationer för att beskriva känslan. Den rusande, pirrande, lagomt sköna, kittlande mysiga inre och yttre friden. Lugnet som når mig enda ut i fingertopparna, när din röst får mig att smälta leendelikt. Jag kan bli hur förälskad jag vill, i ditt "emilia, jag älskar dig"
-
Jag sitter och bläddrar i utbildnings- och universitetskataloger. Det är inte ett, att man blir en aning splittrad. Så mycket värld, och så många möjligheter för lilla mig, EmiliaSophia. Det känns ungefär som att sitta och bläddra i en stor kartbok, och bestämma sig för vilken stad som känns trevlig, och vad som lockar just där. Lilla Östersund för mig, känns i regel ganska färdigt. Det är en stad som jag har knutit an till i arton år, och jag vill om jag kan, lämna mycket förflutet bakom mig, men det finns alltid flera sidor, och ingen vill, precis som jag känner, åka och lämna allt det man håller närmast om hjärtat. Vänner & familj, närhet och kärlek.
Någonstans, känner jag i mig själv, att jag vill chansa och leva den här gången. Jag vet att allting kommer att ordna sig, på plats och falla i vardag och rutin även i en helt ny stad. Tiden finns, och möjligheterna blir större. Jag kan inte sitta här i evighet, jag vill söka nystart med endast utsorterat det bra, med mig från mitt Barndomsöstersund.
Var älskade stad, eller ej finner an till mycket, och många minnen. Det är skrivet i varje gatusten, att jag har trampat, levt och älskat sommarasfalt, tills jag i flyttkartonger med nya ögon bestiger livs berg, i min andra stad. Var det ska landa, Stockholm, Göteborg eller Lund, oavsett ödestigen hjälplöshet finns jag för att klara av. Älskade nästa stad, där jag kan skapa fristad, från början utan krav. Jag, kan vara, just bara jag. Utan smeknamn från högstadiet, utan misstag i ryggsäcken. Aldrig skulle någon döma, mig i min älskade stad, för vad jag tidigare älskat i mitt Barndomsöstersund.
Karriärssteg med drömmar, för verklighet och sanning. Jag kanske älskade fridfulla idylliska hamnen, vid sensommar, solnedgång och trygghet i vart steg jag nuddade träbryggorna vid ångbåt och segelbåtar. Parkbänkar, vända mot minnen och min älskade Badhuspark, vinterfint och sommarfint. Fint i vår, i höst, i morgon, ikväll. Dåtid, skapar scenen magik.
Dags att vända, låta fönstren vya ut för andra utsikter, för nya parker, hamnar och människor. Nya stunder, solstrålar och kvitter. Det är dags att lämna, för att återvända, eller inte. Det är åtminstone dags att ta steget ut. ♥
-
Jag sitter och bläddrar i utbildnings- och universitetskataloger. Det är inte ett, att man blir en aning splittrad. Så mycket värld, och så många möjligheter för lilla mig, EmiliaSophia. Det känns ungefär som att sitta och bläddra i en stor kartbok, och bestämma sig för vilken stad som känns trevlig, och vad som lockar just där. Lilla Östersund för mig, känns i regel ganska färdigt. Det är en stad som jag har knutit an till i arton år, och jag vill om jag kan, lämna mycket förflutet bakom mig, men det finns alltid flera sidor, och ingen vill, precis som jag känner, åka och lämna allt det man håller närmast om hjärtat. Vänner & familj, närhet och kärlek.
Någonstans, känner jag i mig själv, att jag vill chansa och leva den här gången. Jag vet att allting kommer att ordna sig, på plats och falla i vardag och rutin även i en helt ny stad. Tiden finns, och möjligheterna blir större. Jag kan inte sitta här i evighet, jag vill söka nystart med endast utsorterat det bra, med mig från mitt Barndomsöstersund.
Var älskade stad, eller ej finner an till mycket, och många minnen. Det är skrivet i varje gatusten, att jag har trampat, levt och älskat sommarasfalt, tills jag i flyttkartonger med nya ögon bestiger livs berg, i min andra stad. Var det ska landa, Stockholm, Göteborg eller Lund, oavsett ödestigen hjälplöshet finns jag för att klara av. Älskade nästa stad, där jag kan skapa fristad, från början utan krav. Jag, kan vara, just bara jag. Utan smeknamn från högstadiet, utan misstag i ryggsäcken. Aldrig skulle någon döma, mig i min älskade stad, för vad jag tidigare älskat i mitt Barndomsöstersund.
Karriärssteg med drömmar, för verklighet och sanning. Jag kanske älskade fridfulla idylliska hamnen, vid sensommar, solnedgång och trygghet i vart steg jag nuddade träbryggorna vid ångbåt och segelbåtar. Parkbänkar, vända mot minnen och min älskade Badhuspark, vinterfint och sommarfint. Fint i vår, i höst, i morgon, ikväll. Dåtid, skapar scenen magik.
Dags att vända, låta fönstren vya ut för andra utsikter, för nya parker, hamnar och människor. Nya stunder, solstrålar och kvitter. Det är dags att lämna, för att återvända, eller inte. Det är åtminstone dags att ta steget ut. ♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar