Inspiration flödar

Jag har precis kommit in och hunnit äta mellanmål efter min långa promenad. Jag gick långt och skingrade alla tankar och det kändes som att jag på något sätt tackade allting. Jag gick längs hamnen, och över till Frösöstrand mot Valla. Längst bort satt jag mig ner på avsatsen av sten, kände vinden leka med håret och kläderna, medan solen värmde knappt mina händer. Jag andades in massa inspiration och jag lät nutiden forsa över mig, söta saltstänk formades som vattendroppar på min ljusa tröja, håret lockade sig lite extra och tid kändes oändligt. Jag kunde se staden leva på andra sidan, och jag kunde faktiskt le.

Var det här min stad, det som fanns kvar av mitt jag.

När det inte längre fanns en känsla för vindstilla och en för storm.
Var stenblocken under mig det enda att klassa som minne
för blicken över husen, gatorna och det som jag älskat.
Förstörde bildvägen trafikerad mitt lugn, min kärlek.
Kunde jag aldrig mer nås av vattnet vid min favorithamn,
för att jag stängt in mig i ett försvar av broar och klippavsatser.
För att undvika det hejdå, som skulle bevara min uppväxt, mina tonår och mitt allt.
Jag kunde aldrig bli densamma utan mitt älskade Östersund i hjärtat,
aldrig sluta minnas mitt favoritnamn i passagen mellan gymnasiet och mitt jag.
Skulle vi mötas igen, berusade av frågor och fulla av liv, skulle vi vingla hem i natten och vakna dagen efter trötta av mötet med känslan?
Om det var slut i staden, vad fanns att hämta här efter Frösöstrand och mot Lugnvik?
Det enda lugnet fanns bevarat bakom oss, och framför fanns endast andetag som ihärdigt viskade hejdå.

-Och sedan hej till nya vägar, nya stränder, nya klippavsatser.

Jag skulle hoppa till havssaltstänk som smakade sött.