Livets orättvisa

Är det någonting som är hemskt, så är det att vara sängliggandes. Jag känner mig som världens sunkigaste människa, som legat i sängen hela dagen och nu är jag uttråkad. Huvudvärken släppte efter att jag hade sovit i kombination med ipren, all mat smakar konstigt och jag är så himla slö. Det är orättvist att jag ska bli sjuk nu, jag var tvungen att avboka alla planer för idag, och nu känner jag att jag är i stort behov av frisk luft och ny energi. Destovärre tror jag inte att jag ska gå ut i detta blåsiga väder faktiskt.

Är det inte otroligt, att man gång på gång utsätts och råkar ut för människor som tror att de kan glida på sin stolthet enda in i mål. Något som aldrig håller hela vägen in, men som allt för ofta kör över människor på vägen i sitt försök. Idag är en sån söndag, där jag skulle vilja krama alla människor som står mig nära och tala om för dem att de är bäst i världen, samtidigt som jag bara känner mig så himla besviken och utbytt från ett annat håll. Jag vet att det inte är värt att lägga energi på sånna människor, men vart ska man dra gränser innan man börjar försvara sig, och när sjunker man till samma låga nivå sjäv?

Det är synd att detta handlar om något som jag brann för längst in från hjärtat och ut i mina fingertoppar. Det svider i mig, och det är så jäkla trist. Men livet går vidare, det här är bara förlust från andra sidan.