Ibland måste man dra rimliga gränser även om det hade varit orimligt att göra det från början. Det är aldrig en skön känsla att behöva sänka kraven, nöja sig med hälften eller ge upp. Men detta är ingen uppgivenhet och inget halvt. Det är fråga om hälsa före framtid, i den värld jag lever i just nu ser jag knappt morgondagen. Men nu, helt plötsligt så gör jag det. Jag önskar att jag hade insett detta tidigare, men det är bara ett tecken på att jag verkligen har försökt enda in i slutet. Nu ska jag sova en lång, skön natt utan ångest. Vi ses i morgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar