♥ Med långt hår, ett huvud kortare

Hemma i tryggheten, det är alltid lite obehagligt att gå av bussen och vandra längs gatorna hem. Det är inte så långt, och jag vet vilka gator jag ska gå, de jag känner varje kullersten i, med gatulysen. Jag har varit hos Jennie ikväll, vi hade picnic på hennes vardagsrumsgolv, och uteslöt parkhänget eftersom att det blåste så mycket. Vi låg på mage på den stora filten vi bredde ut på golvet, och grillade marsmallows ovanför värmeljus. Förutom det, så är jag så trött.

Just nu är jag så trött att jag knappt orkar veta vad jag ska göra i morgon, eller vad som händer inom mina närmsta fyra veckor. På bussen hem insåg jag vikten av att bli träffad i hjärtat, sårad och återhämtad. Det sista ja, och nej. Jag trodde det, jag var stensäker. Så säker att kroppen kunde skrika vid nästa möte. Det är så långt borta allt detta, jag minns det knappt. För den delen, ångrar jag mig inte. Inte längre. Jag var lycklig med dig i fem minuter, i fem lyckliga minuter.
Nu kan jag stå själv, vid min egen vilja brinnande.

Huvudkudden viskar godnattsånger i stilla takt, medan mina ögon rättar till minnesbilder. Jag är redo att blunda, somna och vakna nu. Tack ♥