Som att hinna ifrån verkligheten

Kan det ha varit regnet eller storheten som bedrog? Som skapade en illusion, för att ge mig något jag tidigare önskat? Varför formade regndropparna något oemotståndligt, vackert och fullkomligt underbart när jag, egentligen bara tittade igenom motvind på min vanliga kvällspromenad. Det är svårt att idag se tillbaka på gårdagen som något verkligt. Hade det egentligen hänt, eller var det bara en av dessa ivägsvävningar.. Det var ansiktsdrag som strålade trots den isiga vinden och snöstormen, ett leende som var höstens sol den kvällen, medan jag bara var just jag. All ironi och sarkasm fanns inte längre som ett ögonblick, nu fanns viljan, framtiden och vågorna. Vi kunde ha tagit oss vart som helst på jorden denna kväll, bara genom att önska, vilja och tro. Men det var igår, nu är det en ny dag med ofantliga andra förutsättningar och möjligheter. Storheten bedrog under kvällstimmen och de gatlysen spelade med mig.