"Det är heligt, och jag vill inte röra, skynda eller inte. Jag vill inte avstå, jag vill ha. Men det är heligt och onåeligt"
Jag har en förmåga att bli så otroligt nostalgisk. Jag vet att jag älskar ögonblicken som är nu, för att allting i min väg går åt det håll som ger mig maximalt av livet. Jag får vara glad, lycklig och självständig enda ut i fingertopparna. Jag älskar det! Men bara för att jag klickar in i mappar skapade under sommarmånaderna, under min 18års dag där allting gammalt finns bevarat. Det som man tidigare inte tänkt på att man har saknat, ligger till ens förvåning helt orört kvar på alla foton, och alla känslor som spirat vid tillfällena ger sig återigen till känna, men i form av sorg och saknad. Gamla vänner, som man utan egentlig anledning bara glidit ifrån, och istället skapat stora vida tomrum hos varandra.
Vart vill jag komma med detta, tänker ni nu. Och till saken hör, att jag nog innerst inne inte har någon större aning själv. Men ibland får jag känslan av att man "avverkar" vänner, precis som det vore förbrukningsvaror som tar slut. Och det man har byggt upp bara raseras och måste byggas upp ytterligare i nästa vänskap. Så fortsätter det tills att man når ett stadie där man inser att, vänner.. det är ingenting som byts ut varannan vecka och som det finns hur många som helst av. Vänner är bestående, och aldrig utgående. Vänner är bra i alla lägen, oavsett tid på dygnet, dag på året eller situation.
Därför tycker jag personligen att vänner är och ska behandlas som dyrbara och med all respekt inte vara utbytningsbara. Utan ses som värdefulla livskamrater som stöttar dig, lika som du stöttar dem. För mig, uttryckligen står det för att man ska vara rädda om varandra och aldrig ta varandra för givet. Varken tjejkompisar, killkompisar, flick/pojkvänner, bästisar osv. En dag är inte föregående lik och man han chockas många gånger över livets vändningar.
Ta hand om varandra, och var rädda om varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar