"Konstaterat, uppenbart och alldeles, egentligen alldeles, magiskt. Människor är som enstaka änglar gömda i ett vimmel av trafik och storstadsliv, blandat med fristående utsatta blommor, lämnade kvar efter den förbipasserade, långa varma, tillbakaseende trånande sommaren.
Höst och vackert färgade, kalla löv omger nu stad, väg och blomma. Utan att omse oss med hänsyn. Det enda vi har att ta till, för att inte frysa oss ömma av denna höstiga kyla och mörkret. Det enda vi har är varandra. Vi har värme och förmåga att sprida värmen mellan varandra, likt inga andra förmågor kan åstadkomma.
Vi kan med vår förmåga, skapa glädje och liv, vi kan värma hösten till nytt. Vi kan skapa ögonblick och älska stunder. Vi kan utan att dömma, leva och samtidigt älska det vi lever, att älska livet. Det är inget fel, det är magiskt och alldeles, egentligen alldeles underbart. "
Människor med förmåga att tänka på andra, och giva av sig själv, likt de giver andra är värda att höjas till en sky, dit ingen annan kan nå. Där ska de prisas, belönas och ta emot all himmel och världs beundran. För kärleken de sprider, giver och älskar. För utstrålning, och ett skänkande av sitt eget, för att andra ska spira och gro, trots att det blir höst och kallt.
Hjärtligt Tack till Ingrid, min Morfars syster som önskade mig allt gott, vidare i livet. ♥ Naturligtvis, ska jag per brev sända detta tack tillbaka till henne, då hon tyvärr nog inte läser detta inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar