Och sånär sista natten före tolvslaget, ger sig timmarna in för att vara. Dåslaget, påtagligt ger in, ett sista dygn med de sista timmarna att nalka innan ett nytt årtionde, finns att andas in. Det går att precisera ett år, av mängder oförväntade ting, mängder av timtal utan ynka andhämtning. Det kan gälla kunskap, i det jag har lärt. I fall, riktas vid det jag har ofrivilligt tvingats möta skeende sorgefyllda stunder, där tårarna inte torkat förrän sent eller aldrig. Lika mycket, i saknadens regel där kärleken är onåbar men ständigt i närvaro.
Där dess djupa dagar börjar finnas, existera i samvaro. Förklaringen ligger långt bortom lycka, och halva året gav sig i rus. Jag kan förlika mig, och jag kan. Tro, bortom allas cirkus. Jag låter över, mitt övre inre, allt. Övervinna. Dess budskap, med ny vän, relation och till lika speciell.
Du borde aldrig gått, mitt skratt. Jag ska springa efter dig i alla mörka vinternatt, lysa för din närvaro. Människoliv som tas från jorden, för tidigt. Ifrån mig. Gör detta mig erfaren, och bärande på livets gåtor? Vi ska alla delas mitt i tu, slitas isär av saknad och sorg. Men alla ska vi också älska varandra, älska stunden. I oövervinnerlig anda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar