Poem.

Ny favoritlåt, och spelar ständigt match på farlig spelplan. Städar och försöker gömma undan påfrestningarna omkring. Behöver nytt, nytt, nytt. Trött på vardagen, vill byta stad. Ständigt dessa människor, man aldrig kommer ifrån. Vintervädret lockar med dess vita vinterkristall, där inte ens idioti existerar, och jag kan springa ifrån vem, precis vem jag vill, i vinst.

Marken under fötterna är vit, liksom himmelen och vattnet, broräcke, träd och vinterpoesi. Vit som oskuld, i stjärntecken att ge, att följa. Ständigt möts jag av slag i magen, onda och hånfulla. Dånande, ständigt hörande. Brus, att följa, eller att undvika. Jag ska springa, springa allt. Behöva vinna, med dig.

Utan att känna tomheten, det ömma vita. Tomrummet, som existerar, det jag förut aldrig kunde känna, men som nu uppdagas, i synnerhet. Alltid och varje dag. På ytan, är jag så liten. Liten att förglömma, men jag ska övertyga. Att här inne, ska fyllas. Jag ska! Vinterpoesi, i första anda. Give!