Lovande inlägg, mitt tal

Jag har på några håll lovat att lägga ut mitt "tal", eller min text som jag skrev & även läste på min Morfars begravning för en tid sedan. Det är med tårar i ögonen, jag faktiskt tittar igenom detta igen, jag är stolt över det, samtidigt som jag tvingas vara helt tom och utan min Morfar. Så till hans åminnelse, detta inlägg. ♥

Det regnade, precis som om himmelen och världen visste vad som hade hänt denna tidiga söndagsmorgon. Illustrerat av kalla sorgsna regndroppar som landade på fönsterrutan och rann ned mot fönsterslutet. I en förhoppning om att solen kanske skulle visa sig och hinna fånga upp droppe för droppe innan fönstrets trygghet försvann bakom dem och endast den asfaltsvarta trottoarkanten fanns att skåda.

Det var så det var. En mörk grå, och dyster söndag med knappa liv. Molnen hängde tunga över staden. Alla höll sig inomhus och sökte tryggheten och gemenskapen bakom väl bekanta väggar. Väggarna stod bevarade där, mitt i familjelivet, i den vardagen man tidigt tagit för givet. Olyckligare fanns vi utan den tröst med en oerhörd tomhet av den människa vi alltid kommer minnas som god. Självklarheten över hans närvaro är inte längre till lags och synen av en glad människa med en otrolig energi och livsglöd fick den tidiga söndagsmorgonen för två veckor sedan inte längre samma betydelse.

Morfar, du var min kamrat. Du gungade mig till trädtopparna när jag bara var en liten flicka, jag var bland fåglarna i himmelen och jag skrattade och skrek av lycka och av den härliga, hisnande känslan i magen innan mina fötter åter nuddade den mjuka gräsmattan mellan varje gång du gav mig mera fart.

Nu för tiden är det bara kopiösa avstånd mellan en regnig dag och när du ända in i himlavalvet strålade med din kämparglöd. Kontrasterna är överväldigande. Som att utan varken föraning eller inandning plötsligt promenera i en annan del av staden och missa avfarten och glömma målet eller vid övergångsställen med livet som insats, utan att nudda dessa vitmålade streck hinna över till andra sidan.

Men du har lärt mig att det är med livet som insats man når framgång. Det ska bära eller brista när jag satsar högt. För oavsett vilka förutsättningar jag har så har du alltid förespråkat siktet mot stjärnorna och den förväntan att landa som lägst, ovan molnen.

Jag skulle vilja avrunda med ett hjärtligt tack, för de fartfyllda, glädjerika fotspår som du har skapat och lämnat efter dig i min och min lillebrors uppväxt. Och ett stort tack för att jag och min lillebror har fått ärva din kämparglöd.

BY EMILIASOPHIA
♥

En present från mig till Morfar när jag var liten,

som fanns med på minnesbordet.♥

Pappa fotograferade med min kamera under begravningen,

så denna bild har han tagit. Ögonblicket är strax innan jag,

ska läsa min text. Beundrar känslan som bilder för med sig,

i och med att den är suddig. Stämmer väldigt bra överens

med begravningen och all sorg. Pappa är en bra fotograf.

Omgiven av massor med blommor och kärlek.

♥ Jag saknar dig Morfar, vaka över mig, min lillebror & Julija.