Det var som att tappa andan, slussas ut i världen och folkmassorna som stod och beskådade detta stora, som år efter år är en höjdpunkt. Med den skillnad att i år, var jag en del av det. Min vackra familj, med ett plakat med bilden på när jag hade varit på min första barngymnastik. Klädd i rosa gymnastikdräkt med volang, med så lockigt hår att locktänger inte ens kunde antyda något liknande, och blont. Nästan vitt, med det hjärtligaste leende du någonsin kan tänka dig. Det var jag, när jag var tre år. För 15 år sedan betydde glädje att göra prinsesspiruetter i gymnastiksalen utan någon som helst kroppskontroll och koordination. Men allting löste sig ändå, det var inte viktigt hur det såg ut, det var endast viktigt hur det kändes & det var ju så fantastiskt roligt att snurra på ett ben.
Igår gick jag ut genom blomstret och ut på röda mattan för att sista gången möta mina lärare och se mina tre år rakt i ansiktet. Jag i den finaste vita klänning, med klackar till, studentmössan på där silvret i mössan matchade örhängen och fotlänk något precis. Jag kunde blicka ut över folkvimlet och den Badhuspark som jag haft så mycket minnen ifrån sen innan. Jag kunde se min familj, med plakatet, den stolthet som lyste ur deras ögon. Hela sekunderna gjorde mig tårögd, de som gick ut innan mig stod redan uppställda längs scenkanten med slutbetygen i händerna. I den stund var det både viktigt, hur det kändes och hur det såg ut. Hela Östersund fanns att skåda ögonblicken när flera hårt kämpande människor når en av sina livs största dagar, någonsin.
_
Vi började dagen med champagnefrukost i Badhusparken, i samma park vid vattnet där vi senare skulle slussas ut i världen, inte längre hållandes i någons hand, utan numer i vår egen famn och hand. I den hamn där vi till frukost serverade på picnicfilt, chokladdoppade jordgubbar, passionsfruktshalvor och champagne. Stämningen var högt upp och vid förväntningar överträffande. Trots att det blåste, så lyste solen på oss till vår stora dag i ära.
Efter champagne och jordgubbar vek vi ihop filten och gick för att inta skolans matsal en sista gång. Där bjöds det på välkomsdrinkar, fyllda baguetter med grönsaker och skinkskivor samt marängtårta. Det bjöds på tal som hölls av vår rektor och några lärare samt så att vi fick umgås alla tillsammans innan vi i parad tågade ner till Badhusparken för att kickas ut i världen.
I ljudet av visselpipor och studenttutor, sambarytmer och sång tågade vi ner i högsta glädje och stämning. Nervositet blandat med vemod och glädje spirade när vi stod i trappan bakom scenen och tillsist, fann vi våra namn uppropade, en efter en. När alla avgångselever gått på röda mattan stämde alla in i studentsången, och på Hurra lyftes mössorna till skyarna, mot himmelen. För vi hade tagit studenten.
Nedanför scenen väntade vänner, bekanta och familj med rosor av alla de slag, små studentpresenter i form av nallebjörnar att hänga runt halsen. Jag fotograferades tillsammans med familjen, och med vänner. Jag grät av lättnad och av den glädje att jag faktiskt trots alla motgångar hade klarat dessa tre år. Jag fick träffa en del av de människor som har betytt och betyder mest i mitt liv. Jag fick omges av goa kramar och så otroligt fina grattis, att hela själen värmdes av dessa omtankar.
Efter mötet med familj, vänner och andra som kommit för att skåda vår utgång entrade vi i skolans hall för att byta om inför den kommande flakåkningen. Från min fina vita klänning och högklackat bytte jag om till strumpbyxor, och en vit långärmad klänning till svarta ballerinas. På flaket höjdes stämningen om möjligt ett steg till, musik spelades, och alla vi var samlade uppe på flaket för att fira. I två och en halv timme åkte vi runt och sprutade champagne, dansade, vinkade och sjöng, skrek och visslade genom stan på dess gator, och på Rådhusgatan där alla nära stod och fotograferade.
När klockan var 15.40 så klättrade vi en och en ner för stegen till flaket med hjälp av en hand hållande i vår, för att inte störta i backen direkt. Kroppen började kännas välli trött, men ändå så var dessa timmar de bästa någonsin. Jag sa hejdå till mina vänner åkte med pappa hem till dem för att tas emot av släkt och vänner även här hemma. Jag möttes av björkar med ballonger i, goa glada väl kända ansikten. Det bjöds på supergod buffé som mamma hade lagat och i några timmar minglade jag bland alla som var här, pratade och tackade för att de hade kommit hit för att fira mig. Till största del var det människor som jag inte hade träffat på flera månader. Klockan blidde halv nio och jag slöt upp med mina studentvänner igen, jag och Rebecca gick till Jenny, där Hanna var också. Vi satt runt bordet, och fortsatte dagen som skulle vara långt in till natten. I goa glada vänners lag mötte vi fina Jennie också, och vi gick genom staden glada över våra framgångar, glada över att vi hade lyckats. Vi entrade Rådhustrappan med sång när klockan var halv 12, jag blev tyvärr alldeles matt och skakig strax efter den tiden och kände mig febrig. Vistelsen på trappan blidde tyvärr välli kort men vi hann med att sjunga studentsången och vifta med mössorna än en gång mot den stundande himmelen som likt vi älskade det faktum att det var vi som hade lyckats och att vi ikväll hade äran att äga alla timmar.
Förkyldningssymptomen berodde förmodligen på att jag hade kämpat och slitit det senaste halvåret som aldrig tidigare, för att faktiskt kunna ta studenten igår så har det krävts välli mycket av mig som person och i samband med skolan så har jag jobbat och kämpat med en hel del annat som egentligen inte borde fått ta min energi. Men som den jag är accepterar jag inte att bli orättvist behandlad och tyvärr har maktmissbruk varit en stor del av det som har tagit min energi. Jag har krigat mot de som behandlar människor olika beroende på oväsentliga motiv. Så väl på trappan höll jag på att rasa ihop, efter att ha hållit ut in i det sista för att njuta fullt ut efter kraftansträningar likt att trotsa jordens dragningskraft. Jag och Jennie gick hem strax innan ett och avslutade vår fantastiska studentdag innan den inte längre skulle vara på topp. Hela dagen hade verkligen varit över alla förväntningar och känslor blandade. Vi kramades hejdå, och det var med gråten i halsen som jag önskade en av mina bästa vänner lycka till i livet. Fast än att jag vet att vi kommer hålla kontakten och fortsätta ses, så ses vi inte längre varje dag och igår var ett slut på något som påverkar vårt liv som något vi inte kan förutse. Men förhoppningsvis så består vänskapen, det måste den göra.
Jag hade äntligen tagit studenten. En stor dag, som sedan första dagen på gymnasiet varit mitt mål. Jag som inte förrän efter tre veckor i skolan hittade min första riktiga vän på samma skola. Fina Jennie, och sen dess har vi följt varandra i tre år. På tråkiga lektioner, liksom mer intressanta och lärorika kurser. Vi har krigat för det bästa och stöttat varandra i alla väder. Alla har talat om för mig att gymnasiet är den bästa tiden i ens liv, jag är inte i stånd att hålla med. Det har nog snarare varit en av de jobbigaste tiderna i mitt liv, men ack nog så underbar ändå. Om gymnasiet har varit den bästa tiden i mitt liv, vad ska jag då sträva efter i resten av mitt liv?
Jag har lärt mig något, kanske är detta nyckeln till framtiden och nuet;
Jag är och kommer alltid att vara jag, EmiliaSophia. Så all den energi som gått åt till att önska mig något jag inte har, eller försöka dölja något av mig själv, den tiden är definitvt lämnad bakom mig numer. Jag kan önska mig känslor, men eftersom att dessa inte är några man kan styra över, så överlämnar jag dessa till ovan och vad gäller adjektiv där utsidan är en faktor, så betyder det för mig, endast att det ska kännas bra för mig. Trivs jag, så blir jag en sund och frisk tjej. Jag citerar mig själv nedan, och stort tack alla ni, hjärtliga människor som gratulerade mig igår. Tack så himla mycket!
"Det är inte viktigt hur det ser ut, precis som i gymnastikdräkten helt utan kroppskontroll. Det som är viktigt är hur det känns innuti och så länge den känslan gror av något bra, så strålar hela du, och jag. Oavsett om det är prinsessvolangen i piruetten som ska svepa i ditt livs svängar eller inte"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar