Just så omtyckt.

Mitt i allt det här roliga kan jag inte låta bli att sakna min morfar. I förmiddags när jag sneddade över torget för att komma till skolan mötte en vän sin morfar som var ute och cyklade. Tanken slog mig att jag lika gärna kunde ha mött min morfar, för ett år sedan. Hur länge känner man sorg efter någon som har lämnat en? Jag känner den fortfarande nära intill tryckande och ont görande i bröstpartiet när jag påminns. Hur han försvann från oss och hur vi skådade honom livlös i sjukhussängen.

Hur gör man rätt? Är det rätt att välja att se sin morfar livlös och tillrättalagd, trots att inte liknar honom alls, eller ångrar man sig om man låter bli. Jag har funderat mycket på det här, och på ett sätt är jag glad att jag fick säga hejdå, men jag hade önskat för allt i livet att han hade hört det och sett det. För jag tror ändå att han kände närvaron i rummet, men utan talande röster. Hur vi satt där, och hur jag grät så jag skakade inför den närmaste släkt och familj. Jag borde kanske inte ha varit hysterisk, inför min 10 år yngre kusin och undvika att göra henne rädd inför situationen. Men jag då? Jag grät, trots det och jag är glad att jag grät. Det är naturligt att gråta och en människa behöver uttrycka sin sorg, precis där och nu. Jag kunde inte tro att det var min morfar som låg där utan andetag, min morfar var ju stark, frisk och världens bästa trots sina brister. Allt detta tänkte jag, fast att jag var 18 år. Jag visste ju så väl, men var ändå så omedveten inför det.
Mest av allt, önskar jag att han kom och tog emot mig på min studentmottagning på fredag. Det skulle vara fulländat att få en morfarkram och se stolthet lysa, för det var det jag såg i honom. Han stolthet när jag gång på gång lyckades med saker, trots att jag inte är perfekt. Alla silverskedar och guldgafflar som jag hatade att få i födelsedagspresent och julklapp, alla dessa är nu egna minnen och idag är jag otroligt tacksam över detta.

När alla människor har sina brister, så upptäcker man ändå vem som är skickligast att handla med dem. Vem som enkelt kan erkänna och ta vara på sina brister trots svårigheten att svälja stoltheten. Det är lätt att önska i efterhand att man varit bättre på att hälsa på, hjälpa till eller att bjuda på middagar men livet har sina stunder och i den stund fanns det kanske ingenting att förbättra. Trots mina brister, jag var ju bara ett barn och förstod inte meningen med döden innan man hunnit fullända livet. Det finns ingen mening med det nu heller, tycker jag snart 19 år.

Min morfar togs ifrån oss alldeles för tidigt, och jag är arg på världen för detta. Förhoppningsvis sitter han ståtligt någonstans högt ovan moln och betraktar mig och känner stolthet, och på något vis kommer han nog att entra min mottagning på fredag. Jag vill tro på det.

Hur länge ska man sörja innan man kan acceptera?