Himlen är tätare av gråvita moln idag, jag har jobbat min sista dag för den här gången. Uuh, det är så himla roligt och alla är så goa. Dessutom är det en sådan viktig trygghet som ska finnas och representeras. Många barn spenderar mer vakna timmar på förskola än i hemmet under veckorna. Dagarna är långa, och det händer saker runt omkring ständigt. Viktigt är faktiskt att man ser varje barn, ser behov och möjligheter. Alla dessa barn ska en dag också färdas ut i världen, gro och bli stora. Det är i stora termer, vår (förskolors) uppgift att låta varje barn spira och gro, för den de är. Oavsett namn, kläder, föräldrar, längd, vikt, antal sovtimmar eller favoritlek. Varje barn är en ack så värdefull diamant.
Jag hade en liten tjej i mitt knä hela utevistelsen på förmiddagen, som fullkomligt älskade mina svarta vantar. På hennes händer liknade de mest förstora boxningshandskar, men det gjorde henne ingenting. Hon skrattade så hon tjöt, sådär hjärtligt som bara barn kan göra. Tänk vad mycket mina vantar kunde göra, just idag och hur stort det omfattade i hennes värld. :)
Alla barnen, de bland oss. De är precis som vi var när vi var små.
Jag fick skjuts hem av Louise och Ingrid, försöker att undvika de längre promenaderna. Mitt högra knä är tämligen fortfarande slitet efter måndagen på twintips. Jag hoppas innerligt att det inte är något som måste opereras, eller kräver kryckor och uppehåll från träning. Håll tummarna för mig.
Nu ska jag ägna mig åt studier, och sikta på att ta studenten om sju och en halv vecka. Fantastiskt va, att tiden är knapp kvar? Jag bara myser, fy vad jag längtar!
Jag hade en liten tjej i mitt knä hela utevistelsen på förmiddagen, som fullkomligt älskade mina svarta vantar. På hennes händer liknade de mest förstora boxningshandskar, men det gjorde henne ingenting. Hon skrattade så hon tjöt, sådär hjärtligt som bara barn kan göra. Tänk vad mycket mina vantar kunde göra, just idag och hur stort det omfattade i hennes värld. :)
Alla barnen, de bland oss. De är precis som vi var när vi var små.
Jag fick skjuts hem av Louise och Ingrid, försöker att undvika de längre promenaderna. Mitt högra knä är tämligen fortfarande slitet efter måndagen på twintips. Jag hoppas innerligt att det inte är något som måste opereras, eller kräver kryckor och uppehåll från träning. Håll tummarna för mig.
Nu ska jag ägna mig åt studier, och sikta på att ta studenten om sju och en halv vecka. Fantastiskt va, att tiden är knapp kvar? Jag bara myser, fy vad jag längtar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar