Lycka är det fantastiska intet

Med någon slags respekt kan jag fortfarande känna dig, även om världen delar sig mellan oss, och tiden gränsar som en linje mellan tre och nio. Så är vi, som vi alltid har varit, på olika sidor av världen, i varsin ände av staden, på varsin ände av bron, denna gång med ryggarna vända från bron. Allting är befintligt precis som i tidigare skede. Antingen så är vi, eller så är vi inte. En relation, som aldrig skulle gå att klargöra inför någon annan, en relation som bara du och jag förstår. Med ett enda problem, vi skulle aldrig förstå den.
Du och jag är tillbaka på de positioner vi ständigt befunnit oss, tillbaka i trygghet och fängslan efter okontrollerad kort lycka. Vackert är kort, och ett steg tillbaka mot vardag lika mycket som det består av ett steg ifrån vardag. Vid lyckan är det lika långt från vardagen som det är tillbaka. Vågorna mellan är för höga att besegra, destovärre ser vi inte varandra alls i nutid.