Till ett erkännande

Jag är nog ändå den lanttjej jag förnekat att jag varit i så många år. Jag trotsade hela världen, och slutade rida på ridskola när jag var 14, jag började åka långboard istället och hänga med mina killkompisar i Gustavsbergsbacken, för att inte glömma baggyjeansen och mina skateskor (jag har nog fortfarande kvar dom, någonstans. Haha!). 

Ikväll har jag varit ute i stallet igen, jag red ut på Leiri tillsammans med Lina och Alex och deras hästar. Det var en fartfylld tur, med både skratt och härliga överaskningar. Högst uppe, efter den längsta galoppbacken såg vi älgar och rådjur nere på ängarna. Så himla häftigt. Jag och Lina galopperade på galoppslingan, och (haha) Leiri tvärnitade alldeles innan en stor vattenpöl som täckte hela vägen, hade jag inte varit beredd så hade nog sett ganska rolig ut efter ett antaget dopp i den stora vattensänkningen.

Ikväll har jag iallafall fått Leiri att ta ut stegen ordentligt i traven, även om galoppen är välli nära till hands för honom, dessutom är tölten helt fantastisk på honom när han håller tempot och inte triggas igång av hästarna bredvid. Som den hjälte han är, vill han helst vinna varje race oavsett om det är tävling eller inte.

Sköna timmar på hästryggen är iallafall bevisat att jag nog sätter longboarden mot väggen när jag får välja mellan hästar också. (Även om longboard är jäkligt roligt)
Nu ska jag sova en skön natt, och i morgon är det fredag och valborg. Stor kram!

Gällande landet före staden, så väljer jag nog både och. Kontrasterna är härliga, och det är la då det är som bäst.